Lika lätt, gles och lycklig som
Vi vaknar är; lika tung, tät och plågad är
Era svin. Läs Mattias Alkberg först och ångestnjut. Njuttröstas sedan av Eva Ribich - det finns ljuvliga ögonblick, till och med ljuvliga hela dagar!
De kan börja så här: "Solen / bakom rullgardinen // Vi vaknar". När mörkret faller kan det vara så att "Månens ljus / i natt / är solens". Och det hela kan sluta: "En fågel väcker oss / med sin röst: // Ni får en dag till". Det är svaret på tvåradingen några sidor tidigare och det enda lilla stråk av oro som samlingen rymmer: "Frågan som ska få ett svar: //
Vilken dag är den sista?"
Ribich skriver "Till Lotti". Förmodligen den som hon vaknar, går ut på verandan och ser daggen i det höga gräset tillsammans med, samtidigt som dagens vecklas ut "som om den / börjar i dig". Så går de ner till det glittrande havet och den lena klippan, hör ljudet av barn springa förbi, äter nektariner och plockar smultron i skogen.
Mattias Alkberg
Ni hör. Inga märkvärdigheter i ordval. Men stora märkvärdigheter i de pyttesmå dikterna, såsom i livet. En av de härligaste sommardagar som jag har varit med om, och jag kan bara beundra hur den författare som förra gången skrämde mig med krigsdikt i
Det är vatten så långt jag kan se och längre nu lyckas skapa spänning inom en konfliktfri idyll.
Hos vår mångförslagne och musikaliske Mattias är det katastrof mest hela tiden, både i den lilla och stora världen, även om det inte framställs så knöligt och språkligt sönderbrutet som här: "656 skolor har förstör 10 miljoner hemlösa kraftigt regn / Och hus med stora spricko".
Men sönder och trasigt och listigt och limmat skriver Alkberg ur en värld där det råder dåligt väder både klimatkatastrofiskt och i norra Sverige, precis som i förhållandet till diktens "du" som oftast är en kvinna men som ibland betyder "man" eller "jag". Det heterosexuella parets samtal och poetjagets aggressioner är tröst- och hopplösa precis som själva skrivakten, vilket dock inte betyder att det kan bli både vitsigt och vackert.
Dikten "Döden nummer fem" börjar så här:
I hamnen finns en kyrka och en snö lätt som en frost
Lägger sig ramlad på
marken
Övergår i underkylt regn
Så följer klagan, spott, spe och flykt. Men till slut: "Jag gick till dig när du kom hem / Du gick igen åh kom hem". Att skapa sådana fina trudelutter mitt i en - ibland komisk - katastrof- och kraschkatalog är jävligt skickligt. (Här får man svära.) Så lika spänt som jag vänder blad i
Vi vaknar gör jag det i
Era svin.
