Barndomen är fruktansvärd. Man är rättslös. Skolan än värre, där kan man bara hoppas. De få rättigheter man har baseras på ett flummigt gungfly.

En tröja ska vara bylsig, men på rätt sätt. Det här var 90-tal, men bylsighet är en variabel som kan ersättas med var mittbenan ska ligga, konsensus om äcklig mat, en keps som ska skära luften i en särskild vinkel.

Det finns inget facit. Barndomens rättsystem bygger på lagen om godtycklighet.

Mats Wahls nya bok Vanja och Ville handlar om mobbningens brutala slumpmässighet.

I skolans korridorer hålls summariska rättegångar. Domaren är vem fan som helst, vem fan som helst är anklagad och för vad fan som helst.

Skolan har slutat vara en civilisation i takt med att övriga samhällets humanistiska värden svalts. Vi har ingen lokal, ingen moral.

Skolverket kom, efter en undersökning inför 2011 års läroplan, fram till att eleverna fann att religion var det tråkigaste ämnet, samtidigt som de hade en längtan att prata om moralfilosofiska spörsmål. Då infördes etik- och moral på schemat.

Det som emellertid partierna och LO debatterade passionerat förra helgen var huruvida den svenska skolan ska få gå med vinst.

Mats Wahls bok är relevant mot bakgrunden. Den diskuterar det varken politiker eller lärare gör: makt och dess irrationaliteter i korridorerna. Den beskriver barnen som rättslösa, ropande från wc- klosettens porslinstratt, en bön om värdighet och rättvisa.

Carolina Ringskog Ferrada-Noli

kulturen@expressen.se