Det finns inte någon sanning i fotboll, bara olika åsikter. Det fick Mats Olsson lära sig av Jackie Charlton, en gång mittback i Leeds och dessutom före detta förbundskapten för det irländska landslaget. Åsikterna kan låta så här:
Att läsa Mats Olsson får mig nuförtiden ofta att tänka att han går på tomgång.
Eller:
Att läsa Mats Olsson får mig ofta att tycka att det väl var ett förbannat tjat om Jonstorp (division 7-laget Olsson gjort till sitt).
Men också då och då:
Herrejesusjävlar vad bra han skriver.
Det sista är den avgjort skönaste känslan. Jag har läst Mats Olsson regelbundet i tio, kanske femton, år och var förr en av alla dem som mejlade honom med jämna mellanrum. För att skriva om hur mycket jag saknar Jonas Thern, fullständigt göra ner Magnus ”Turbo” Svensson eller för att få veta mer om hur kul Olsson egentligen hade i Edmonton (”Edmonton = Deadmonton”, löd svaret om jag minns rätt).
När man har en så långvarig relation till en skribent, att det ibland är hans ord och inte ens egna som utgör minnet av matcher, spelare och mästerskap, är det svårt att inte hoppas att han ska leva upp till ens förväntningar. På sätt och vis har man kanske lurat sig själv.
Olssons främsta tillgång är egentligen vare sig hans fotbollsanalytiska kunnande eller hans förmåga att vecka efter vecka prestera jämnbra söndagskrönikor. Mats Olsson är snarare de stora mästerskapens man, som egentligen bara då överglänser kollegorna och konkurrenterna. Vare sig det är friidrotts-VM i nämnda Edmonton, bronssommar 1994 i USA eller fotbolls-EM i Portugal så har han som ingen annan förmågan att välja detaljerna som tar oss dit, att få oss att känna lukten och smaken och beskriva atmosfären. Snabbare än andra se sammanhang och hitta större skeenden. Väl på plats har han få övermän och väl på plats får han också läsaren att känna sig helt närvarande.
Så hur ska det gå när Mats Olsson skriver bok om fotboll utan utgångspunkt i just mästerskap, utan ett pågående spektakel att förhålla sig till? Vore
En pinne i skogen en fotbollsmatch skulle den varit välspelad och finessrik men likförbannat målsnål och oavgjord.
En given dramaturgi eller kronologi finns inte. Några kontroversiella sanningar eller nyheter levererar han inte annat än det faktum att han kanske, möjligen, eventuellt, hejar lite på Halmstads BK. I stället anekdoter och funderingar, kortare och längre krönikor, några spadtag här och några lite längre bort. Här dras inga större slutsatser. Småtrevligt blir det ändå, mest hela tiden, inte minst berättelserna om
Expressens nöjesredaktions gamla korplag – Bekantas Bekanta – är roliga och välfunna i sin allvarliga vardaglighet.
Fotbollen är till sin natur nostalgisk och varje tillslag på bollen står i relation till tidigare tillslag, varje spelare är en tidigare spelares ersättare, varje match en ny chans att vinna vad man förlorade sist lagen möttes. Därför blir tankarna om 70-talets Bob Houghton – som revolutionerade fotbolls-Sverige med sina idéer – aldrig tjatiga eller passé, därför blir det aldrig trist att återigen gräma sig över Henrik Larssons ribbträff och Fredrik Ljungbergs stolpdito för fyra år sedan och minnen av Eric Cantonas äventyr kan fortfarande kännas lika relevanta som för tio år sedan.
Genom att han ofta själv har varit där och upplevt det han skriver om får Olsson en självklar trovärdighet och angelägenhet i sina tillbakablickar. På det sättet är han närmast unik som fotbollsskribent i Sverige i dag. Mats Olsson minns gärna hela vägen hem till gårdsplanen där han som barn, utan vare sig boll eller motståndare, spelade upp fantasilandskamper med sig själv i huvudrollen som sjumålskytt.
En pinne i skogen bär undertiteln ”en bok om fotboll” och är precis just det. En habil och hyfsat underhållande samling texter om fotboll, inget mindre och tyvärr heller inget mer.
Eric Rosén
kulturen@expressen.se
Eric Rosén är frilansskribent och bloggar om fotboll och mycket annat på
detljuvalivet.blogspot.com.
