Mat att hata

Publicerad
Uppdaterad
I kväll sänds första avsnittet av SVT:s förhandsomsusade matprogram Landet Brunsås. Björn af Kleen begrundar machomännens intrång
i de intima köksregionerna.
Flera kvinnor i min yttre digitala bekantskapskrets har redan riktat skarp kritik mot Landet Brunsås, trots att SVT visar det första avsnittet i kväll. Sydsvenskans matintresserade kulturskribent Anna Hellsten uppviglar till ”mediapenisraseri” på grund av programserien, Annina Rabes ”hat till Landet Brunsås är redan så våldsamt att det inte finns några gränser” och Isobel Hadley-Kamptz ”skämtar inte” när hon ”säger att det här programmet (har bara sett första avsnittet) är något av det vidrigaste jag sett på länge”.
Antipatierna mot infotainment-programmet Landet Brunsås – det är producerat av Karin af Klintberg och bär hennes typiskt lättsamma men informativa Kobra-dräkt – tycks dels grunda sig i en skamkänsla över att SVT är så populistiskt att man, med Hellstens ord, ”förutsätter att alla utanför Stockholms innerstad är dumma stackare som inte vet vad chèvre chaud är”.
Dels är raseriet könsbestämt, en ilska över att två manliga medieskägg slår mynt av vad som skribenterna upplever har varit ett välsignat kvinnorum (”LÅT OSS FÅ HA MATEN I FRED!!!!”.)
Två framgångsrika Brommabrats – programledarna Erik Haag och Henrik Schyffert – klampar in i boudoiren (med matskribenten Lotta Lundgren som allt för osynlig guide) och exploaterar kvinnornas varor med public service-pedagogiska härskartekniker.

Enligt uppgift på Facebook ska denna tendens ha börjat med att ”Janne Gradvall upptäckte cheeeeevren” (och framgångsrikt började bedriva matjournalistik med extraknäck som kokboksskrivare för Icaförlaget). Anna Hellsten har tidigare i Sydsvenskan inskärpt ögonblicket till ett mejlutskick från den kändistäta medlemsklubben 76 där avsändaren i stället för att rekommendera klassiska populärkulturella penisförlängare som vinylsinglar och vintagejeans denna vecka gav sig på tips om ”grymma” märkespäron och ”Tranans chèvre chaud”.
Och när statuskänsliga mediemän börjar positionera sig med mat upphör kokkonsten att vara kvinnligt lustfylld, menar Anna Hellsten, för att i stället bli manligt macho. Om detta vittnar en stark marknad för riviga kockbiografier och undersökande nördjournalistik om sydamerikanska kaffeböner och norditalienska slaktare.
En av dessa, den toskanska Dario Cecchini, som porträtteras i en översatt Bill Buford-bok, gästspelade på Teatergrillen i Stockholm i helgen. Cecchini lallade halvpackad runt i nougatfärgad skinnväst och bjöd på fänkålssalami och högrev och hälsade på stammisar som Martin Dahlin och Joe Labero med sina köttnävar.
När jag frågade slaktaren varför han bar skinnväst förklarade han – genom sin kvinnliga tolk – att han hade behov av att känna djuret ända in på kroppen.
Jag känner mig själv en smula träffad av hatet mot Landet Brunsås. Sedan drygt ett år tillbaka har jag förmånen att varje fredag i en stor tidning få gestalta ett krogbesök. Från en feminist jag känner får jag höra att mina texter är Örjan Rambergskt kodade.
Jag är inte den kvalificerade finsmakare som Anna Hellsten målar upp och dyrkar. Typen som håller käften stängd men som njuter desto mer inombords. En konnässör, en poet, som förmår njuta konstformens alla nyanser – mer luttrat likgiltig än blind inför den manliga statustävlan som pågår på restauranger. Den som jag själv är fascinerad av. Den som påminner så mycket om kvällstidningen: kocken är som murveln en mix av allmänhetens tjänstehjon och dess allvetande konstnär, maktfullkomlig men fåfäng, ett nattdjur som varje eftermiddag tvingas föda sig själv på nytt och som älskar sitt yrke just eftersom han eller hon åtnjuter det slitsamma privilegiet. 

Den kvinnliga kritiken mot programmet tycks delvis rikta sig mot det spekulativa draget i det manliga matintresset. Skivsamlarna tar bakvägen till skafferiet och spekulerar i smakfynden, en slem verksamhet som dessutom visat sig vara medie-ekonomiskt lukrativ.
Men i Landet Brunsås gör Erik Haag och Henrik Schyffert i själva verket gemensam sak med sina kvinnliga kritiker (just  i fråga om detta med statusspekulation; Lisa Förare Winbladhs kritik mot att Lotta Lundgren får spela en nedvärderad musa-roll träffar mer rätt).
Det är inte några kontinentala chèvre chaud-njutare som öppnar dörren till sina Brommakök. I stället driver programmet tesen att mediegrabbarna i grannköken fejkar sina surdegsorgasmer.
Innerst inne gillar vi svenskar enligt Schyffert luftig sirapslimpa, fyra centimeter Bregott, smaklös hushållsost och svarttjock O’boy. När Haag bjuder in Mexikos konsul på svensk industritaco, poserar i turistsombrero, och låter sin söta barnkull äta i bar överkropp för att sedan mysa tillsammans inför Göta kanal 2 (med konsuln fortfarande närvarande) är det förvisso Brommas kanske mest pinsamma ögonblick i public service-historien hittills. Men chèvre chaud-posörer? Knappast.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag