Med tanke på Olof Palmes inofficiella rykte som Sveriges mest karismatiska statsminister är det egentligen konstigt att hans liv inte har blivit biofilm förrän nu.
Allt dramaturgigodis finns ju redan där: ett plötsligt uppflammande socialt engagemang under ungdomsåren, resan från privatskolegosse till sossekung, det chockerande slutet.
Palme i sin tur själv ett slags den historiska protagonistens idealtyp, liksom framavlad för att bli underlag för en påkostad SVT-satsning med sändningstid i mellandagarna. Å ena sidan en stenhård, närmast lömsk, retoriker som blåser upp sig som en maktpadda när han stöter på motstånd. Å den andra en farsgubbe som var så utarbetad när semestern kom att ungarna var tvungna att vända på honom för att han inte skulle bränna sig när han hade somnat på stranden.
"Man kunde känna flera olika Olof Palme", säger Carl Bildt i Maud Nycanders och Kristina Lindströms dokumentär och slår därmed huvudet på spiken.
För signifikant är att hur man än väljer att porträttera Palme så säger det påfallande ofta mer om betraktaren än om objektet i sig. I Henrik Berggrens händer härom året blev han i hög grad socialliberal, i Kjell Östbergs en utpräglad socialist, hos Göran Greider mannen vars politiska betydelse ingen kommer undan.
I Lindströms och Nycanders version? Gärna just pappan som med lillsonen på axlarna ger sig ut i gröngräset på grynig Super 8-film. Något säger mig att Phyllida Lloyds domesticerade version av Margaret Thatcher i fjolårets Iron lady skulle ha en hel del att prata med filmfarse-Palme om när det gäller politiskt kall och föräldraskap.