Martin Tistedts karnevaliska provokationer gestaltar en särskild sorts förtvivlan. Aase Berg undrar varför den typen av uttryck är förbehållen manliga författare.
Omslaget till Martin Tistedts nya bok föreställer ett Vanitasstilleben, och killen i sjömanskostym på författarfotot håller en hamletskalle i handen. Vanitasmotivet handlar om jordelivets tomhet, och det vågar man nog påstå att Världens världslighet också gör. En skriande, hysterisk tomhet. Men varför står det då ”en lycklig roman” i reklamtexten?
Jo, förtvivlan parad med förakt kan faktiskt utmynna i ett slags manisk lycka. Berättarrösten i Tistedts roman har helt klart jättekul, skärande jättekul, skadeglatt och kreativt kul, precis som jag som läsare. Det är kul att håna porrsex. Det är kul att håna världspolitiken. Det är extremt lustbetonat när präktiga kärnfamiljer spårar ur. Det är en njutning att få svart på vitt att allt i detta samhälle är korrumperat, och att det enda motmedel som erbjuds mot vår tids vanställda gemenskap är upplevelseindustrins carpe diem-filosofi, det vill säga ett samtida svar på digerdödens pestorgier.
Hos Tistedt kastas vi runt i krigshistoria och geografi, vi får följa leoparder som förvandlas till människor, vi får uppleva sexuella övergrepp och ultravåld och gå på Hollywoodparty och swingersklubb med leopardernas ättlingar som ur kärnfamiljens interna förtryck drivs att bli vampyrer. Och jag lovar, det är kul på riktigt, jag har nog aldrig sett dialoger med så många versaler och utropstecken, en amatörplump teknik som hos Tistedt konstigt nog funkar eggande och peppande. Det är överdriftsbombardemang som om man befann sig på filmen From dusk til Dawns elaka mexikanska vampyrzombieklubb, och kapitelrubrikerna är ren poesi: ”Molande allena”, ”Hyperbolisk framåtanda”, ”Hjortar på sommarglänteglädjebete”.
Redan i följebrevet påstår förlaget, apropå recensionerna av Tistedts tidigare, lika vidriga böcker, att ”skribenter som Nina Lekander och Aris Fioretos har tävlat om att spy galla och hävda att de inte blir upprörda". Eftersom författaren verkar köra taktiken att anfall är bästa försvar och har porrsplattervolymen skruvad till max redan från sida ett, så fastnar man som kritiker lätt i en valsituation som egentligen inte har med saken att göra: att bli provocerad eller att låta bli. Och i alla offentliga sammanhang är det gravt oproffsigt att låta sig provoceras av något över huvud taget, då är man rättshaverist och pinsam och förlorar massor med makt- och kreddpoäng.
Men Tistedts huvudsyfte är inte provokation, utan handlar som sagt snarare om att gestalta en särskild sorts förtvivlan. Vissa skribenter och författare har den bara, denna sarkastiskt hatiska humor av förvriden förtjusning på gränsen till psykbryt. När jag läser skribenter med den speciella samhällshatarvibben känner jag mig paradoxalt nog alltid ofantligt trygg. För vissa av oss är det gemensamma samhällshatet ett slags försoningsmöjlighet, ett sätt att uthärda samtidskommersialismens själskorrumperande pestparty.
Jag känner alltså igen mig. Men jag känner mig samtidigt som en könsförrädare, för denna förtvivlans igenkänning är egentligen öronmärkt för grabbar. Även om jag kan komma på ett fåtal kvinnor som också har den som underton i sina texter, till exempel Agneta Klingspor, Unni Drougge och Åsa Maria Kraft, så är den männens domän. Hur den kvinnligt karnevaliska förtvivlan ska konstrueras på bred front återstår att se.
Man kan också förstå Tistedts samhällskritik bättre om man kontrasterar honom mot en författare som Magnus Dahlström, tidigare kallad skräckelförfattare och expert på litterärt bestialiskt våld, i senaste boken Spådom dock mer oförlöst otäck. Dahlström är Tistedts antipod i sättet att skapa distanserade karaktärer med urspårad verklighetskontakt: hos Dahlström är personerna tvångsmässigt och språkligt hårdbehärskade i stället för panikartat dionysiska. Hos Tistedt är äckelhumorn en tröst, hos Dahlström tröstar sig de skräckslagna manspersonerna i stället med språkligt stel korrekthet. Men det oflexibla i korrektheten blir deras eget psykiska fördärv. Sammanbitna hindrar de sig själva från att bryta ut i det förlösande samhällshatarskrattet.
Både Dahlström och Tistedt har medvetet skapat karaktärer utan individuellt innehåll, det vill säga utan gestaltning eller andra personlighetsdrag än sina perversioner och defekter, symboliska karaktärer byggda av enbart språk, drifter, skräck och löje. Är det såna krampaktiga klippdockor vi själva håller på att bli, i ett samhälle av låtsasindividuella livsstilsprojekt och desperat upplevelseaction?
