Turister. Både samtidskonsten och dokumentärfotografin vimlar av dem. Med diplom från någon konstnärlig högskola i bakfickan fuktar de tårna vid strandkanten, och kan sedan berätta allt om havet.
När fotograferna Martin Parr och Lars Tunbjörk råkar ställa ut samtidigt i Stockholm är det lätt att finna likheter: folklivsskildrare, samhällskritiker, humorister. Men det som fäster är skillnaderna. Jag tror att de är viktiga.
Kulturhuset visar en liten retrospektiv med britten Parr. Den börjar med 70-talets naiva fascination inför den nordengelska arbetarklassens liv och seder. Fortsätter med en mer kritisk, emellanåt sarkastisk blick på det framväxande konsumtionssamhället och dess medborgare. Mynnar ut i den vuxne Magnumfotografens mer konceptuella grepp på den globala kapitalismen.
Det är en spännande resa. Men med ungdomsårens naivitet går någonting förlorat ur Martin Parrs bilder. Medkänslan?
Det är något man, alltsedan genombrottet med Landet utom sig, brukar beslå Lars Tunbjörk med. Att han får oss att fnissa åt de vulgära och deras smaklösa liv. Att han gör sig lustig på de svagas bekostnad.
Själv misstänker jag att det är vårt eget förakt vi får syn på, och värjer oss emot.
Tunbjörk har visserligen gjort klassresan och flyttat till huvudstan. Men han återvänder hela tiden till sin barndoms Borås, och det mer obestämda landet ”utom sig”. Han är hemvändare, snarare än turist.
Visst har det funnits en distans i bilderna, markerad i den överdrivna koloriten och en lite ansträngd fyndighet. Men med boken I love Borås – som kom ut innan sommaren och bestod av äldre, tidigare opublicerat material – hände något. Och nu har fördämningarna brustit helt.
Det är samma land som alltid, men nu finns inte ens sololjan att skyla den dånande tomheten med. I den nya sviten Vinter skildrar Tunbjörk för första gången Sverige under de mörka månaderna. Och mörkt är det.
Tunbjörk kallar den en ”roadmovie”, och visst, han har rört sig över stora delar av landet, i synnerhet de norra. Men här finns inget av ansvarslös flyktighet, inget av turistens snapshots. Den här fotografen är djupt förtrogen med det han skildrar.
I det torra potatismoset på en sylta i Sundsvall, i sista dansen i Trollhättan och i Stockholms bruna snödrivor där en kråka letar mat. I Borlänges ödsliga lekplatser och Timrås betonglimpor, inkapslade i kylan. I fulheten, ödsligheten och fyllan.
Och i människorna. Deras rädsla, ensamhet och uppgivenhet.
Medkänslan är stark, och det mest överraskande med Vinter är några glimtar av mänsklig värdighet och värme. En man som lägger sin hand mjukt på en gammal kvinnas böjda rygg.
Här och var glänser små guldkors runt halsen på folk. Som om tron var det enda hoppet. Livet efter den levande döden.
För inte fan är det politiken. Den har lämnat de här människorna bakom sig för länge sedan.
Vinter berättar något viktigt om Sverige just nu. Och man frågar sig: vart ska allt det här ta vägen? Vad kommer att hända?
