Johan Hilton läser en samling med Marilyn Monroes texter.
På baksidan av Fragment – en samling med prosa- och poesiskärvor av Marilyn Monroe – sitter filmgudinnan i baddräkt på en lekplats. Hon läser James Joyce, munnen är halvöppen. Det är en underbar och lockande bild. Och just därför så förrädisk.
Fragment präglas nämligen av ett omisskännligt element av litteraturpornografi. Inte minst i det kommenterande materialet där ett gäng grånade män skriver hänförda texter om Marilyn Monroes ”geni”, uppenbart fascinerade av att pinuppan med de mjälla låren och det blonda håret hade ett inre liv och kunde tänka alldeles själv.
Nobelpriskandidaten Antonio Tabucchi betonar följaktligen, i sin larviga inledningstext om Marilyn Monroe som en skör och sällsynt fjäril, att ingen hade väl kunnat ana att denna yppiga skönhet besatt en sådan intelligens och känslig begåvning.
I beg to differ. Något annat har knappt betonats sedan åtminstone Donald Spotos biografi från 1993. Och definitivt inte sedan Joyce Carol Oates dängde sin tusensidiga Monroeroman Blonde i huvudet på patriarkatet.
I stället undrar jag om de senare decenniernas återupprättande av Marilyn Monroe som outlevd karaktärsskådespelare med intellektuell spets verkligen gör henne rättvisa. Historieskrivningen om pinuppan som geni börjar snarare få drag av gubbig kitsch. Som den där gamla Inger Edelfeldt-serien där en manlig intellektuell tecknare kombinerar sina intressen – erotik och filosofi – genom att teckna bystiga läderbrudar som läser Wittgenstein.
Inte för att Marilyn Monroe var en direkt dålig skådespelare. Men det konstnärliga geniet som det så ofta refereras till tycks, fram till filmen The misfits, främst ha varit förbehållet tisdags- och fredagssessionerna på Actors studio. Och eftersom Actors studio-despoten Lee Strasberg aldrig undervisade inför publik är det omöjligt att bedöma vilka sceniska mirakel Marilyn Monroe uppbådade via method acting-tekniken. Materialet i Fragment antyder i stället att hon drabbades av mindervärdeskomplex och kände sig hämmad i sitt spel efter att ha kommit i kontakt med Strasberg. (Som så många andra skådespelare, kan tilläggas.)
Personligen misstänker jag att tjatet om Marilyn Monroes geni handlar om dåligt samvete. Intellektuella män skäms över att de tycker att en nedgången ikon med psykiska problem och dödsdrift är sexig. Därför känner de ett kompensatoriskt behov av att förgylla henne.
En indikation på detta är att kommentatorerna i Fragment – redaktörerna Stanley Buchtal och Bernard Comment – hela tiden först talar sig varma över känsligheten i Monroes dikter för att sedan direkt koppla ihop situationen de skrevs i med en man. När Monroe skriver för att hon är olycklig kan man ge sig fanken på att det är en karl som har förorsakat olyckan, någon konstnärlig egenmakt är det sällan eller aldrig ens tal om.
Vad gäller dikterna är de på det hela taget inte särskilt bra. Men det är egentligen sekundärt. För under läsningen ser jag ett lasso framför mig som kastas ut och återigen fångar och snärjer Marilyn Monroe. Ungefär som i scenen med vildhästarna i The misfits.
Ett kort ögonblick av frihet och kravlöst skapande, för att därefter halas in av klåfingriga redaktörer och Nobelpriskandidater och återbördas till männen.
