"Jag tänker inte på mitt arbete som en maktposition"
Språket, språket. Som Astrid Lindgren brukade upprepa ”Döden, döden” i samtal med nära och kära.
I Marie Silkebergs senaste diktsamling 23:23 är språket ett våldsamt flöde som far fram i projektiler över boksidorna, uppbrutet med mörka bildkollage. Tillståndet är akut och övermäktigt, svenskan glider över i engelska och ryska, språket förstår inte sig självt. Första boken Komma och gå var också så här hårdkokt splittrad på ett formellt plan, men här var orden separerade över boksidorna.
Det är lätt att inse Marie Silkebergs betydelse för de många yngre poeter som i likhet med henne arbetar med språket som material – Anna Hallberg, Jenny Tunedal och Sofia Stenström för att välja några.
När jag kommer hem till henne står hon i köket och steker pytt i panna. Telefonen ringer, så jag tar över stekspaden och fumlar runt lite. Det är en ansenlig mängd mat, jag fattar först inte att maten är avsedd för en person, hennes yngste son. Han visar sig vara en späd åttaåring, och när jag får syn på honom efter lunchen förstår jag inte hur pytt-berget har fått plats i hans lilla kropp. Vi tar våra kaffekoppar och går ut på bakgården som är klibbig av något från träden.
Silkeberg berättar att hon infört restriktioner för sig själv sedan 23:23. I fortsättningen får hon bara skriva på svenska. Boken innebar en enorm kraftansträngning att skriva, inte minst på grund av den språkliga sammanblandningen. Men inte bara.
– Jag skrev den under några år då jag bestämde mig för att söka utanför mig själv, att verkligen lyssna på andra människor, vad de sa och hur. Jag vet inte hur många bitar av andra människors berättelser, och andra människors ord, talade ord, som finns i den boken.
Marie Silkebergs debutbok var en översättning av Marguerite Duras Förgöra, som sedan systern Annika Silkeberg satte upp som pjäs. Hon berättar att hon blev helt elektrifierad och samtidigt förstummad av sitt första möte med Duras.
Under det tidiga 90-talet sökte hon intensivt efter kvinnliga poeter från andra tider och länder. Kvinnliga mystiker, surrealister och modernister. Hon menar att man inte bara kan befinna sig i sin egen generation och samtid, att man måste söka sig ut ur dess begränsningar.
– Susan Howe var en väldigt viktig läsning. Hon har tänkt mycket om traditioner och skrivit fantastiska essäer bland annat om Emily Dickinson och Herman Melville. Hon öppnade ett helt nytt fält att tänka i för mig.
När vi kommer in på generationer hänvisar Marie Silkeberg till den danske författaren och litteraturkritikern Poul Borum som brukade säga att en generation inte är tio år lång, snarare fem–sju år, och att man kan dela upp 90-talet i två delar. Gränsen går någonstans vid 1996/97. Den första generationen domineras av kvinnor.
– Det var där det hände. Något paradoxalt och spännande – något som nu kan kännas som både krampaktigt och samtidigt med stora värdeskred i rörelse.
Jämfört med 80-talet var det en stor förändring.
– Ingen nu begriper hur kompakt maskulint 80-talet var i sina värderingar. Kvinnliga poeter var en anomali. De kvinnliga poeterna ansågs, även när de framträdde, vara nästan tysta i sin poesi. Det är en sådan enorm kraft i Katarina Frostensons, Birgitta Lillpers och Ann Jäderlunds dikt. Ändå drabbas kvinnor ofta av påståendet att vara obegripliga: ”Det här tiger, det säger mig ingenting”. Därför är det väldigt svårt att prata om.
– Om man tittar bakåt i litteraturhistorien tycks det ur varje generation överleva en, högst två, kvinnliga poeter. Under 1970- och 80-talen ökades antalet till två, eller tre. Hos modernisterna och 50-talet blev Rut Hillarp kvar som ensam stående drottning bland en oändlig massa män. I tidningar från 40-talet kan man läsa ungefär samma artiklar som på 90-talet, att nu kommer kvinnorna i poesin stort.
– Tio år senare var det bara en kvinna kvar som räknades ur den generationen. Eller en som orkat fortsätta. Det är något med det manliga psyket som bara klarar av en kvinna i taget. Man låter kvinnorna konkurrera med varandra.
I det sena 1980-talet förändrades Europa med kraft. Östblocket föll, Sovjet kollapsade, Balkankrigen var i antågande. Globaliseringen tilltog.
– Det blev väldigt mycket för en generation att smälta. Det språkarbete vi 90-talister höll på med då kanske var ett försök att hantera extremt stora förändringar, en kamp med en form och en genre som inte längre hade samma täckning, och inte heller samma status. Det var rå nutid. Kapitalismen segrade – i samband med det fick de intellektuella mindre betydelse.
Marie Silkeberg tycker att poesin har blivit mindre akademisk och börjat kräva av sig själv att förhålla sig till världen på ett nytt sätt de senaste åren. Den prövar sig själv. Världen tränger in, och den självförhärligade vita medelklassmänniskan som sanningssägare är inte längre en möjlig position. Att föra någons talan blir allt mer problematiskt.
– Jag tycker att man under de senaste åren kan se att många kämpat med och velat diskutera hur man berättar något. Kanske har det varit ett sätt att hantera medieexplosionen. Jag tror att poesin är färdig med det och kommer att vara mer på sina egna villkor.
Marie Silkeberg arbetar som lärare på Litterär Gestaltning i Göteborg, och har tidigare handlett elever vid Biskops-Arnös författarskola, där hon en gång i tiden själv varit elev.
Jag frågar henne hur hon förhåller sig till det faktum att hon är etablerad och därmed kan tänkas ha makt att påverka det litterära fältet.
– Jag har hållit på mycket med maktkritik, och söker mig inte till maktpositioner. Jag undviker att sitta med i priskommittéer. Jag vill verkligen inte. Jag tänker inte på mitt arbete som lärare som en maktposition. Det är snarare motsatsen, att bli utsatt för prövning. Jag är ju inte bara ointresserad av att ha makt. Jag är rädd för makt. Och jag tycker inte om att vara rädd.
