Om Marie Norins förra bok Djuraffär var kuslig på ett äckligt och absurt och poetiskt vis, så är vit vit kuslig på ett sorgligt och verklighetsnära – och poetiskt – vis.

Fast jag fattar inte varför baksidestexten avslöjar vad som ska hända. Katastrofen som bara inte får ske, något som är så fasansfullt att läsa om att man vill slänga den lilla boken ifrån sig men samtidigt så dramatiskt förtätat och hypnotiskt skildrat att man i stället klamrar sig fast vid den. Mitt i historien, ute i en nordafrikansk öken: en liten skräckfilm som faktiskt överrumplar en – trots spoilern.

Och eftersom den nu ändå finns där: en småbarnsmammas död. I närvaro av sitt barn. Ett ensamt barn. En pojke i prepubertal ålder genom vilkens medvetande vi lotsas igenom berättelsen.

Trots den tillgjorda titeln är den här storyn alltså av ett konventionellare slag än tidigare, men temat tvångssyndrom känns igen. Pojken i fråga får en kamera och börjar fotografera när han åker med sin ännu levande mamma på charterresa. Han plåtar allt. Någon annans pappa. Godispåsar i taxfreeshoppen. Stranden och sanden och parasollet och "morsan" under det. En till synes vanlig och omhändertagande mamma som vänligt accepterar sin sons närmast maniska knäppande och tickande oro.

Tjck, säger kameran lugnande och tar bra och mindre bra bilder. Men ändå. Lite onormalt och spöklikt blir det. Olika slags ljus, vitt och gult och blixt. Skilda fokuseringar och proportioner. Förvrängd verklighet, hot eller varsel? Eller en sorts skydd mot verkligheten? Näring för känslor förklädda till fantasier och teorier hos en som inte har levt så länge.

Sorgligt och vackert är det. Kallt och varmt, tungt och lätt. Därmed även trösterikt, allteftersom skräckfilmen långsamt släpper sitt grepp. Andas ut.