Det är trevligt att ha barn, ibland storartat och magiskt. Det kan vara ett helvete att ha barn också, en orgie i gnäll och infantila nervsammanbrott, men barnen är ändå livets mening, det bara är så. De fyller tomsnack med djup, de fyller trams med betydelse, de fyller vardagslivets tristess med lågmäld omtänksamhet. Utan barn: inte tillräckligt med kärlek.
Å andra sidan – vem bestämmer vad som är tillräckligt med kärlek? Även om reptilhjärnans magkänsla säger att kärleken till en partner aldrig kan fylla samma funktion som kärleken till ett barn, så undrar jag vad som kom först: kärleksnormen eller ägget? Är den djupaste kärleken verkligen kopplad till enbart barnen, eller kan den ta sig andra utlopp om det inte finns några barn där?
Egentligen vet vi svaret. Och den paradoxala sanningen om att ha barn är att de visserligen ger livet mening, men att man samtidigt kan gömma livets brist på mening bakom dem.
Jag vet inte om Maria Zennströms nya bok är självbiografisk, men den känns plågsamt autentisk, genomskinlig på gränsen till inälvsröntgen. Zennström har varit sparsmakad med bokutgivning: hon debuterade, kritikerrosat, för nio år sen med Katarinas sovjetiska upplevelser. Först nu kommer alltså nästa bok, en dagboksroman om den kvinnliga ensamheten. Också denna bok utspelar sig delvis i Ryssland.

Hon har ganska många snubbar, huvudpersonen Maria, så det är inte där skon klämmer. De ryska snubbarna är roligast, ibland hysteriskt excentriska. Dessutom är hennes relationer till sina partners – vi får följa några stycken, i nutid och återblickar – engagerade och intensiva. Här rör det sig inte om några borderlinedesperata as if-förhållanden, utan om stark och trovärdig kommunikation.
Ändå upplever hon inte dessa relationer som tillräckliga. Maria är väldigt medelålders, och hon vill ha ett barn, vilket hon har kommit till insikt om ”i sista sekunden, innan flotten krossas.”
Men barnlöshet i Marias tappning är kanske inte så mycket saknaden efter att ha barn som att vara evigt dömt till ovisshet om vad hon har missat, det är inte främst en brist i nuet, utan också en framtida, livslång brist, en brist med rötter i det förflutna.
Ödets existentiella vingslag blåser rakt igenom kroppen på henne, och gör henne sårbar och fylld av skam. Hon går i tolvstegsprogram, hon går i psykoanalys, hon gör fertilitetsbehandlingar och hon försöker reda ut relationerna till sin åldrade mamma. Sakta och försiktigt avtäcks också de övergrepp hon har utsatts för som barn, och som kanske bidragit till att hon inte, förrän det nästan är försent, börjat sträva efter rätten till verklig gemenskap.
Maria Zennströms vackra bok handlar inte så mycket om ensamhet som om den sociala ordningens krav på normalitet, och om hur oerhört svårt det är, särskilt som kvinna, att skapa ett liv bortom de oskrivna reglerna för kärlek. Det gör ont att läsa den, men så länge det gör ont finns det hopp.