Man blir aldrig färdig med Ett dockhem. Det är sannolikt den mest spelade av Henrik Ibsens pjäser, utan tvivel den mest omdiskuterade. Den är närmast spöklikt aktuell, att låta den utspelas idag är i regel inga problem på teatern. Just som man tänker, att där får Helmer ändå vad han tål, inser man att Ibsen också kritiserar Nora grundligt. Bara kvinnorna kan uppfostra sig själva, lära sig själva hur de kan ta sig ur ett förminskande perspektiv, bända upp den manliga och förhärskande strukturen.
Kvinnofrågan ville han inte ägna sig åt Ibsen, utan människofrågan.
Båda de Ett dockhem som just haft premiär har förflyttat spelplatsen till ett svenskt nu. Vid Upsala Stadsteater har regisserande Åsa Melldahl gjort det med större emfas, och det är bättre.

På Dramaten har Sofia Jupither gjort det mera försiktigt, man använder titlar sins emellan i umgänget. Det blir konstigt: Du, doktor Rank.
Åsa Melldahl har avstått från tarantellan och Italien, den tidens kurort och låtit den dyrbara resan, den som gjort att Nora sin man ovetandes lånat en massa pengar av en ockrare, gå till USA. Följaktligen klär Nora ut sig till cheer leader på maskeraden som makarna går till, och dansar hysteriskt och utmanande på ett mer uppdaterat vis.
Medan Dramatenuppsättningen utspelas i en sekelskiftesvåning med moderna möbler, scenograf Erlend Birkeland, spelas Uppsalaverisonen i en låda med lågt i tak, alldeles lik det Lundby-dockskåp som än idag finns till avsalu, scenograf Bengt Gomér. Den bakre väggen är skjutbar i sidled, så att scenerna genom glidförflyttning kan utspelas på olika delar i huset. Det förstärker en märklig känsla av att allt i familjen är på glid, inte riktigt sitter fast, men är likväl klaustrofobiskt instängt i sin dockskåpslåda.

Nora är och förblir navet i både pjäs, uppsättning och frågeställning. I Uppsala spelar Julia Marko-Nord alldeles strålande en personlig, färgstark, humoristisk, självkritisk och gripande Nora. Dramatens Anna Björk gör sin Nora väl och liksom felfritt, men hon går ut hårt med det docklika och flickgulliga i början, vilket gör vändningen mot insikt och uppbrott svårare att få ihop. I Uppsala har Nora en del mindre charmiga sidor också i den lyckligt kvillrande starten, vilket underbygger rollen bättre i längden och inför slutet.
I Dramatens program skriver Jon Fosse en kort text om Ibsen, som innehåller några sanningens ord om att hos Ibsen "finns det en ren och skär destruktion. En befriande destruktion, som faktiskt kan göra oss till klokare och bättre människor, för att den ruskar oss upp ur moralismens och den påstådda godhetens idiotiliknande tillstånd, som ofrånkomligen gör det onda värre."

Ett dockhem är obegripligt modern, skriven 1879, men fortfarande giltig och dessvärre pessimistisk, destruktiv. Mycket har hänt när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män, men Ibsen satte fokus på frågans innersta punkt som i mångt och mycket finns kvar: kvinnor förminskas – av männen i första hand, men också genom att godta förminskandet, spela med i att vara liten, söt och inte förstå. Ibsen är också uppfordrande tydlig: kvinnorna måste själva förändra och förändras.
På Dramaten går Nora diskret ut genom dörren. I Uppsala glider slutligen hela huset undan, och Nora går ut i vinternattens snöfall. En vacker och kylig bild av vad hon går till mötes; ett stråk av frisk vinterluft mot publiken. Kvar är i båda fallen en snyftande Torvald, förkrossad och kanske, möjligen, att han börjar förstå varför.
Familjefadern Torvald får den snyting han så väl ser ut att behöva. Med sitt brantare spel och sin ovanliga och fascinerande Julia inger Upsala Stadsteater både mer hopp, mer allvar och mer att tänka på för vår tid än sin försiktigare scengranne i Stockholm.