Pjäsernas pjäs har den kallats. Så länge och så ofta har Hamlet spelats, att tolkningar, skådespelare och stilar bildat ett bagage som Hamlet får släpa på. Det går inte att sätta upp Hamlet utan att en hel patrull Hamletar marscherar över scenen. Man kan inte tänka Hamlet, utan att också tänka "Hamlet".
Staffan Valdemar Holm satte upp en uppiggande ung och rolig Hamlet under sin tid vid Malmö dramatiska teater, och nu avslutar han sitt värv som regisserande teaterchef vid Dramaten med Hamlet. Kanske för att det fanns en passande Hamletskådespelare i huset, Jonas Malmsjö. Det är en klassisk arbetsmetod för stora teaterhus att välja repertoar, och inget fel i det. Men hur ska en skådespelare arbeta med en roll som Hamlet, om samtidigt regissören tänker i termer av den postdramatiska teatern och "Hamlet"?
Staffan Valdemar Holm har skruvat isär Shakespeares pjäs och satt ihop den igen, med en del nya bitar. Några andra blev över. Han prövar, förkastar och blir förtjust. Och ja, idén att låta två skådespelare spela "alla andra" är en teatertekniskt rolig tanke. De grånade Börje Ahlstedt och Tomas Pontén, slående lika två prövade EU-politiker, kliver in och ut som Guildenstern & Rosencrantz, som dödgrävare, två sjömän, de gästande skådespelarna och lite till.
Ahlstedt excellerar i att så att säga citera sig själv egensinnigt. Det vanliga knepet att låta Vålnaden och Kung Claudius spelas av samma skådespelare tänjs ytterligare: Örjan Rambergs Claudius tar bara av sig glasögonen när han är gengångare.
Nutid råder, soffor och draperade tyg runt väggarna antyder politikens högsta boningar; Staffan Valdemar Holms ständiga scenograf Bente Lykke Møller har låtit en brunt-rost-beige-skala råda. Drottning Gertrud och Ofelia går cat walk med armarna höjda i en hopplös gest som liknar korsfästning – vår tids fastnagling av kvinnokroppar och modetvång blir Holms översättning av renässanssamhällets patriarkaliska bossighet mot kvinnor.
Tänkvärt alltsammans, men hela tiden "Hamlet". Det finns ingen möjlighet att engagera sig känslomässigt i denna uppsättning, att gråta med Ofelia, att lida med Hamlet i hans kval. Det enda möjliga engagemanget är intellektuellt, eller för att vara mer precis, teaterakademiskt. Här finns flera utmärkta skådespelare som behärskar distansering, ironi, dekonstruktion. Stina Ekblad balanserar sin Gertrud elegant, Örjan Ramberg ligger lågt med träffsäker auktoritet. Men vad ska aktörer och aktriser ta sig till när spelet börjar hetta, när sorgen får den människa som spelar rollen att känna starkt och mänskligt med sin roll? Jonas Malmsjö sliter heroiskt med sin Hamlet, men läsningen sätter stopp för en fördjupning av rollen.
För min del får man göra precis vad som helst med en klassiker, men jag vill kunna förstå varför, uppfatta avsikten. Nu hittar jag inget annat varför än den teaterakademiska leken, då och då punkterad av kraftfulla vrål. Det är en lek som rör sig över teaterns ytor, tekniker, traditioner, vilar i Cocorosies musiks liksom avlägsna sprödhet. Men här rotas inte i textens djup eller betydelser. Ibland blir det roligt och underhållande som en "Hamlet"-lek, men det blir inte intressant som Hamletpjäs.
