Vem är Marcus Birro? Eller förresten: vad är Marcus Birro?

När författaren och det mediala varumärket nu kommer ut med sina memoarer är det framför allt avsnitten om hans roll i den offentliga dramaturgin som fascinerar mig. Själv vill nog Birro hellre vara intressant som människa.

Han börjar i tonårens spritindränkta och grabbigt enfaldiga försök att vara rebell, en ganska oreflekterad, individualistisk romantik som, i nyktert och vuxnare tillstånd, helt konsekvent driver honom i armarna på den kristna högern. I slutet av boken tar han rentav Ulf Ekman och Livets ord i försvar.

Birro pendlar mellan triumferande och rolig revanschism, onödigt affekterat avståndstagande från sitt yngre jag, och megaloman tro på sin nuvarande förmåga att göra gott på bred samhällsnivå genom att ägna sig åt moral och mänsklig värme.

Total subjektivism alltså, trots ständiga hänvisningar till kollektiv som kyrkan, vanligt folk och SPORT-Expressen.

Vidare argumenterar Birro för den kristna tron som subversiv och försöker infoga den i klichésystemet för svartklädda män på gränsen mellan storhetsvansinne och självömkan. Man kan undra varför samhället fortfarande uppmuntrar denna narcissistiska outsidermytologi.

Medieinsidern Birro ser nämligen fortfarande sig själv som en outsider, och försöker sälja in sig som en ärligt planlös känslomänniska i avsaknad av såväl makt som strukturanalytisk förmåga. Författaren Birro har en trogen läsekrets av personer som tycker han skriver innerlig och uppriktig text, de kommer garanterat att gilla nya boken också. Så länge man inte problematiserar ärlighetsbegreppet kan den säkert funka.

Men att vara ärlig och äkta och visa till intet förpliktigande sårbarhet kan också vara en patriarkal strategi, oändligt mycket smartare än att vara macho. Den man som agerar klädsam svaghet kan komma undan med nästan vad som helst. Strategisk snällhet är dock aldrig gratis för motparten: om den inte matas med beundran och bekräftelse lurar det lättkränkta våldet under ytan.

Birro annekterar ett gäng män han är impad av i det homosociala korståget för äkthet, naivitet och känslor: Thåström, Tranströmer, Ulf Lundell, Plura, Klas Östergren med flera. Kvinnliga författare efter Boye och Södergran lyser i stort sett med sin frånvaro. Jag kan tillägga att frugan Jonna knyter Marcus Birros slips.

Nej, ursäkta, nu raljerar jag.

Det borde jag inte, för Birros bok väcker en hel del tankar, även om det ibland är på ett annat sätt än författaren tänkt sig. Till exempel är hävdandet av inkonsekventa åsikter något jag känner igen hos mig själv som skribent. Men när Birro försvarar inkonsekvensen tänker jag bara: fram med vetenskapligheten, för guds skull, mer objektivitet!

Känslornas äkthet borgar varken för intelligens eller klokhet – de kan lika gärna omsättas i ren reptilhjärna. Som när en morfinpåtänd, fånlycklig Birro får för sig att han ska bli kristdemokratisk partiledare, ringer ett samtal, får stöd för sin idé samt lyckas få ut den i pressen. Här blir naiviteten till blint missbrukad makt från Birros sida.

Birro ångrar sig visserligen med ansvarslös charm, och han tycker det är rätt att TV4 ger honom kicken, men ändå: om en författare och tevekändis så lättvindigt kan ingripa i inrikespolitiken och dessutom sprida tilltaget som en viktig nyhet, så undrar man hur det är ställt med den journalistiska seriositeten.

Det är förstås inte Birro som utgör den felande länken mellan Livets ord och Thåström. Det är medierna som använder honom.

Aase Berg

kulturen@expressen.se

Marcus Birro är krönikör i Expressen. Därför recenseras boken av Aase Berg, kritiker i DN.