Amanda Svensson tjusas av en fullkomligt briljant Mara Lee-roman.
Fjortonåriga Elsa Mo har ett namn med konnotationer. Kasta om bokstäverna och du får Salome, känd från Bibeln som hon som dansade sexigt med slöjor och krävde Johannes Döparens huvud på ett fat. Motivet har över tid blivit en favorit i den lätt misogyna konst- och litteraturtradition som ägnar sig åt att porträttera kvinnor som kastreringskåta femme fatales.
När Mara Lee, fullkomligt briljant, skriver en Salome för vår tid är det i stället med flickan som absolut subjekt. Varken som offer eller förövare, men som den komplexa varelse hon förtjänar att ses som.
Elsa Mo är ”folkhemsprinsessa” i en skånsk håla på 80-talet. Hon dansar balett, umgås med bästa kompisen Veronica och sköter sig i skolan. En karaktär som kan tyckas långt mindre spännande än sin mytologiska namne, men det är precis tvärtom.
Elsa är ömsom rapp, ömsom tjurig, ömsom känslig, ömsom hård, men alltid intressant. Mara Lee har gett henne en jagröst att ta på allvar, dessutom en ofta mycket humoristisk sådan. Tonträffen är precis: Elsas röst balanserar välkalibrerat mellan naivitet och vuxenhet.
När romanen börjar håller saker på att gå snett i Elsas liv: Veronica är svårt sjuk och troligen döende. Dessutom har Elsa plötsligt fått en fosterbror, Johannes, som trots att han knappt syns till dominerar hela Elsas värld. När han till råga på allt blir vän med Veronica börjar Elsa hata honom med en oproportionerlig vrede. Det är befriande att Elsa är så arg – den oresonliga, renande ilskan är ett kontrollverktyg som kvinnor alltför ofta blir nekade. Finns ilskan gestaltas den ofta som antingen sjövild och galen, sprungen ur en förtorkad livmoder, eller vänd inåt, mot det egna jaget och kroppen.
Att Elsas vrede riktas utåt förhindrar inte att den egna kroppen har en central roll som spelyta i Salome.
Kvinnokroppen är aldrig neutral, speciellt inte tonåringens kropp som närmast betraktas som allmängods av alla från mödrar och skolsystrar till veckotidningar och gubbslem. Elsas relation till sin kropp är vid första anblicken bekymmersam. Strängt drillad i balett, ständigt blåmärkt från erotiska brottningsmatcher med ocharmiga moppekillar.
Samtidigt utforskar Elsa fullt ut sin kropps alla gränser och ger den därigenom en viss autonomi. Kroppen hanteras med en självklar äganderätt: det värsta övergreppet tycks vara mammans krav att få inspektera hennes blåmärken, vilket Elsa motsätter sig med all kraft.
Mara Lee blev först känd som poet, och även hennes prosa är skriven med precision, men utan att för den skull vara lyriskt övermättad eller svårgenomtränglig. Salome är Lees andra roman efter debuten 2007 med uppmärksammade Ladies som utspelade sig i Stockholms ytliga konstnärskretsar. Också Salome har en del att säga om yta, skönhet och konst.
Det finns hela tiden en spänning mellan det vackra och det fula, det sanna och det osäkra. Salome är i sig ett lysande exempel på att motsatsparen bara är skenbara.
Hur går det då slutligen med Johannes huvud? Jodå, Lee ger en egen ganska lustig variant på dekapiteringen. Romanen igenom leker hon med den mytiska förlagan och lyckas skapa samma sagomystik och mörka undertoner på skånska vischan som en gång vid Herodes furstehov.
Därmed inte sagt att historien inte står i sin egen rätt. Att läsa Mara Lee är att påminnas om att det inte finns några berättelser som är enkla, och att det inte heller finns några berättelser som är gamla och utslitna. Om någon skulle vara i tvivel så är det ett mycket, mycket gott betyg.
