Efter en 35 år lång och tålmodig väntan tryckte Eva Swartz Grimaldi lättat i gång powerpointen i pressrummet på Rosenbad.
Hajpen dog redan inför de första punkterna: ”förvaltningsorganisation” och ”institutionsstruktur”. Knappt 20 minuter senare hade Svenska Dagbladets ledarredaktion säckat ihop på heltäckningsmattan i hörnet.
Releasejippot för den nya Kulturutredningen – mitt livs första och, om det rullar på i den här takten, kanske även den sista – lämnade en stor tomhetskänsla efter sig.
Vi som hade hoppats på smällande champagnekorkar, kravaller utanför Riksteatern eller åtminstone en Stina Oscarson-ockupation av Operan kunde bara ännu en gång konstatera att kulturpolitiken har en avtrubbande effekt.
Här satt public serviceknegare, Timbroglidare och vänsterns vakthundar på rad, samtliga med bister uppsyn.
SVT:s samiska redaktion tog bladet från munnen under frågestunden och efterlyste minoritetskulturerna, medan författarförbundet genast gav sig in en språkdebatt om begreppet kvalitet.

Däremot verkade ingen reagera på den nya ”portföljmodellen”.
Den tjänstemannaaktiga lädermappen, alltså högerns alternativ till vänsterns pösiga ”kulturpåse”, visar sig inte oväntat bli den borgerlige kulturbärarens främsta accessoar.
Signalen från Kulturutredningnen är tydlig: ut med slängiga tygkassar i hampaväv med flummigt blomstertryck. In med portföljnissarnas gem, tjocka pappersbuntar och gaffelpärmar. Exakt hur kulturen ska bli mindre byråkratisk med hjälp av attachéväskor ska dock bli intressant att se.