Jan Myrdal fyller 80. Who cares? Men, uppenbarligen är detta en händelse värd att uppmärksamma, eftersom många dagstidningar upplåtit värdefullt spaltutrymme åt jubilaren. Hyllningsartiklar har dominerat.
Vad är det egentligen som gör att Myrdal, trots sina ständiga intellektuella och moraliska haverier, så länge kunnat fortsätta att inta en framträdande plats i den svenska debatten? Hans meritlista ser ut att tillhöra en rättshaverist med exhibitionistiskt behov att offentligt skryta med sin enfald. Här några få exempel:
”Imamens dom över Salman Rushdie var en åtgärd (som) möjliggjorde för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde”, skrev Myrdal (Svenska Dagbladet 22/2 1990) efter ett besök i Iran som ayatollornas officiella gäst.
”Jag har respekt för den islamiska revolutionen”, deklarerade han (Dagens Nyheter 8/12 1992) om ett land som förtrycker kvinnor, intellektuella och minoriteter, och skickat tiotusentals iranska barn ut på minfälten under kriget mot Irak med en halskedja med plastnyckel till paradiset.
Efter en visit i Kampuchea 1978 som Pol Pots gäst förklarade han: ”Man bygger rättfärdighetens rike och nu när alla kan stilla hungern och skyla sin nakenhet skall alla också få ordentligt tak över huvudet /…/ Det var ett den segrande bonderevolutionens land.” Samma år hade redan upp till en miljon tvåhundra tusen människor i Kampuchea mördats, torterats eller svultit ihjäl av Myrdals värdar.
Albanien har Myrdal också studerat på nära håll och kommit till slutsatsen att landet är en ”tankeställare om ett möjligt alternativ /.../ ett förverkligande av vad miljöpartier och gröna kräver. Ren olivolja åt folket!”. Diktatorn Enver Hoxha förkroppsligar ”nationens upprättelse, social revolution, ekonomiska framsteg och allmän upplysning” (Albansk utmaning, 1970).
När regimens grepp började luckras upp kunde för första gången de förtrycktas ännu svaga röster höras – till exempel en TV-intervju med en katolsk präst i Shkorda, som berättar att kommunisterna sedan 1945 utrotat den albanska intelligentian. Myrdal reagerade som den medlöpare med alla sorters mördarregimer han alltid varit: ”Jag nästan skrattar på mig. Prästlögn! skulle morfar sagt som egentligen tyckte att man borde hänga den siste prästen i den siste kapitalistens tarmar.”
Lika cyniskt oberörd har han försvarat också Stalinregimens monumentala brott och Maos folkmord på sitt eget folk; liksom han gått i god för Robert Faurissons förnekande av nazismens folkmord (”Mycket av det professor Faurisson skriver är troligtvis riktigt och vetenskapligt belagt sedan flera år”, Dagens Nyheter, 3/5 1981. ”Det mesta som sades om nazisternas grymhet var krigarljuga”, Aftonbladet 18 juli 1987) och frikänt Ahmed Rami som dömts för nazisthets (”Det är bara fånigheter när de säger att ni är antisemiter”, intervju i Radio Islam, 29/8 1987).
Att Myrdal har hyllat i stort sett varje blodig diktatur de senaste 50 åren, hånat offer för förtryckarregimer, försvarat Stalins terror och bortförklarat nazisternas Förintelseförnekande har inte påverkat dem som alltjämt ser honom som ”intellektuell gigant” (rubriken till en hyllningsartikel av Sofia Ström i Smålandsposten, 19/7).
För Andres Lokko, som uppenbarligen inte bryr sig om vilka mördare Myrdal umgåtts med, är han en trygg mysfarbror. ”Varje gång jag börjar vackla, under de kolsvarta ögonblick när jag fylls av uppgivenhet och överväger att göra något helt annat än att skriva – det är då jag vänder mig till Jan Myrdal. /…/ Myrdal är så djupt nspirerande för att han aldrig har slutat skrika, vråla och propagera för det han tror på. Det viktiga här är just: för det han tror på”, skrev han (19/7) på denna sida. (Nej, det viktiga är inte att Myrdal propagerat för det han trott på – det gör väl de flesta som tror sig ha något att framföra. Det viktiga är vad Myrdal trott på och propagerat för. Om detta har Lokko inget att säga.)
I en annan hyllningsartikel, skriven av Åsa Linderborg (Aftonbladet 18/7), får vi veta att ”Myrdal i hela sitt liv kämpat för alla människors lika värde” (Albanernas? Kinesernas?). Visserligen har han gjort ”tvivelaktiga ställningstaganden, men man kan lika gärna notera alla gånger Myrdal fått rätt”. (Det är som att försvara en notorisk våldtäktsman med att nämna alla de kvinnor han inte angripit). ”Hans sympatiska och viktiga solidaritet med förtryckta folk slår ibland över i lojalitet med diktatoriska regimer”, förklarar Lindeborg uppfinningsrikt. Slår över?
Myrdal har överlevt både de mördare han försvarat (för att inte tala om deras offer) och den väldokumenterade kritik mot hans ”verklighetsbeskrivning” av blodiga diktaturer, som borde ha gjort både honom och hans hejarklack tysta av skam. Hur är det möjligt?
Den skenbara respektabilitet han länge åtnjutit beror på myten om Myrdals betydelse. Många har länge upprätthållit denna myt – inte så få därför att de själva tillhört den vänster vars ”samhällskritik” mot Väst svalt Gulagkommunismens propaganda om paradiset i Öst.
Men mest har han odlat den själv – med en sådan konsekvens att det ibland blir komiskt. Som när han talar om sig själv i tredje person eller ständigt hänvisar till något han ”redan skrivit, det är bara att gå till läggen”.
Att han har kunnat fortsätta att ha utrymme i den offentliga debatten beror också på att medierna gärna tagit fasta på hans provokativa underhållningsvärde – ett slags ”intellektuell” Kurt Olsson – och ignorerat hans avskyvärda budskap. Detta massmediala spel har varit möjligt i ett kulturklimat som präglas av ytlighet och pseudohändelser, där ingenting uppfattas som egentligen särskilt viktigt (eller lika viktigt som något annat), där ideologiska lojaliteter väger tyngre än solidaritet med offren för den ideologi man bekänner sig till.
Jan Myrdal har varken varit ”en av våra största folkbildare” (Lindeborg) eller en ”inspirerande” opinionsbildare (Lokko), utan ett fenomen – en patetisk och uppblåst figur utan grepp om verkligheten; en tragisk kuriositet i ett skräckkabinett av rostiga megafoner som kan lånas ut till en Pol Pot eller en ayatolla.
Varför skulle man bry sig om vad ordbehandlaren i Fagersta, begraven i sina lägg, har att meddela omvärlden?
