Du tager en använd idé, byter några detaljer: den gamla texten blir som ny. Återvinning är klimatsmart samt en väl beprövad kur mot skrivkrämpa. Nu lider inte Henning Mankell av den åkomman: i nya biografin Mankell om Mankell berättas om bästsäljarförfattarens förmåga att skriva överallt och hur som helst. Vissa mankellismer är bara för bra för att inte gå i repris. Den bistra uppsynen. Kurt Wallander. Jeansraseriet.

I gårdagens GP uttryckte Mankell återigen sin oro över denim med "hål och fransar".

Precis som för tre år sedan (Expressen Kultur 16/7 -09) pågår denna västvärldstrend "sen en del år tillbaka" och ger fortfarande "uttryck för ett motbjudande människoförakt", riktat mot de fattiga i tredje världen. Nytt är dock att det inte bara nyttjas av "okunniga unga människor" utan också av "programledare i teve". Det kommer "som så mycket annat från USA".

Glasklart? Vart Mankells tankekedja bär hän är i så fall dunklare. Är hela kläder mer solidariska än söndrade dito? Var går inkomstgränsen för att få bära ett par trasiga jeans, räcker en snickarlön? Bör man endast klä sig i guld och purpur norr om ekvatorn? Och: är Wallanders egen jeansskjorta fair trade och dessutom av giftfri bomull, i solidaritet med de bomullsplockande barnarbetarna?

Frågorna hopas.

Nästa kapitel i Mankells modejournalistiska thriller inväntas med olidlig spänning.