Får man skämta i ett manifest? Och vem är hjärnan bakom det hela?
Ulrika Knutson och Fabian Kastner fortsätter debatten om de litterära manifesten.
Får man skämta i ett konstnärligt manifest? Eller ska det till så mycket gravallvar att man spräcker livstycket?
Föregångarna valde bådadera. När Majakovskij ville slänga Pusjkin, Tolstoj, Dostojevskij etcetera överbord från Samtidens skepp så skämtade han grovt. Åtminstone måste de räddas ombord på Historiens julle, åtminstone Pusjkin. Han är viktigare än skeppsskorpor.
Helt humorfri, men skönare och slagkraftigare, var kollegan Marinetti i Italien, med sina automobiler, lovsången till kriget och föraktet för kvinnan.
Det ursprungliga lördagsmanifestet var bitvis mycket roligt (Jesper Högström?) men det slutade intressant i ett alldeles hjärtskärande ackord: ”vi vill skriva romaner som blir lästa.” Där möter satiren den psykologiska realismen i en desperat kram. Manifestskrivarna tar en risk, blottar bringan, gör sig löjliga.
Varför surar kritikerna över det? Kanske krävs det självironi för att kunna smälta manifestet? Handlar det inte en hel del om kritikens vanmakt och marginaliseringen av litteraturen i stort? Om inte ens kritikerna läser böcker längre, vem läser då? Här tas stora skamgrepp. Genom manifestet sveper den tunga osynliga klubba som de stora efterkrigsprosaisterna drämt i nacken på generationen närmast före manifestförfattarna: Kihlgård, Larsmo, Sem-Sandberg, Klingspor, Jacobson, Palm, Ahndoril. De som vänt på dokumenten, och blivit allt skickligare, men inte riktigt fått till det förrän på senare år.
Apropå tydligt adresserade elakheter. Det är inte direkt de fattiga som drabbas. Visst var det Lotta Lotass som lade lappar i en låda. Och hur belönades hon för det? Med en stol i Svenska Akademien. Vem utförde de språkliga krumsprången? Jonas Hassen Khemiri – den unga generationens mest lästa och prisbelönade författare. Och den snyggaste. Vem fjantar med 1700-talet? Malte Persson – redan den unga generationens Lars Gustafsson. Vem skriver dagbok? – en av samma generations ledande kritiker, den geniala Martina Lowden.
Lördagsmanifestet försöker diskutera några av litteraturens problem, och möjligheter, Onsdagsmanifestet var bara ett harmset: men vi då!? Roligt att de prosalyriska institutionsexperimenten har så många tillskyndare, i breda lager. För säkerhets skull undertecknat av två stycken Susanna Alakoski. Vilken av de förträffliga Susannorna är den mest experimentella?
Till sist. Det är faktiskt inte bara de yngre som får ett rapp i lördagsmanifestet: Även Lars Norén skriver dagbok, även P O Enquist klär sig i lånta paltor från historiska kostymförrådet. Och kritikerna känner igen det, älskar ihjäl det, beprisar det och ropar efter mer. Nej, släng Norén och Enquist överbord från Samtidens skepp! Och hjälp upp dem i jullen.
