Jag gillar Malte Perssons nya diktsamling. Den heter helt enkelt
Dikter och är osammanhängande men ändå bra. Vad jag stundtals reagerar emot är att den är bara alltför påhittig och duktig.
Men samtidigt är det just detta som är så svårt att motstå, att Persson är så skamlöst offensiv och att han är fräck nog att inte vara beställsam gentemot estetiska kategorier som kräver av honom att han ska skriva en diktsamling som är enhetlig och estetiskt konsekvent.
Malte Persson har samlat dikter från tidigare år, alltifrån 2004 och framåt. Själva anrättningen är egentligen anspråkslös och rakt på sak, som om han ville säga att så här, ungefär, kan man också skriva poesi.
Vissa dikter är kåserande och lättvindiga, men på ett flyhänt sätt, som om man kan randa ihop vad som helst, bara det ser någorlunda snyggt ut och har tillräckligt respektingivande referenser till lärdomsfiguranter som Sisyfos & Co.
Det är inte lärdomsbjäfs att pråla med utan att leka med och sätta sprätt på. Malte Persson klarar det. Han får läsaren att trivas och dra på munnen. Detta är en poet som inte behöver ta i för att göra sig märkvärdig. Han är originell ändå, utan ansträngning. Och det går fort undan:
Dag ohoj!
Denna gruvjärnväg
en associationsbana;
detta huvud en planet
som med en trämasks fria vilja
korkskruvsaktigt borrar sig
igenom en oerhörd volym
av ingenting, om allting.
De luxuösa påfunden är många. Diktsamlingen ter sig bitvis som en intertextuell djungel. Och ändå finns här en egen röst, inte särskilt innerlig, snarare gäckande och ibland lite kaxigt spefull.
De intertextuella spegeleffekterna är många, men Perssons attityd till dem verkar mer besläktad med Joyce och Ashbery än med Eliot och Ekelöf. Om man missar något, går det bra att hänga med ändå. Det är en poesi som inte behöver några fotnoter.
Ett exempel, för att hastigt nämna något, är när Persson travesterar inledningsraderna till Tranströmers dikt ”Epilog”. Hos Tranströmer står det: ”December. Sverige är ett uppdraget, avtacklat skepp.” Metaforens referens är förstås kartbilden av Sverige. Malte Persson lanserar ett lustigt alternativ, inte från vintern utan från sommaren: ”Som spåret av en vänsterfot i leran ligger Sverige. Det är sommar.” Så där går det till, ganska ofta.
Ibland joxar Persson till det med parenteser inuti parenteser, för att markera det provisoriska i en dikt, som om raderna kunde formuleras på ett annat sätt. Vid första påseendet kan detta te sig kokett och småsmart, men när man lägger tanken på spänn mellan parentesernas skruvtvingar börjar det hända saker. Det finns ett intentionsdjup med dessa finter och knep.
Andra gånger excellerar poeten i långa meningar som, grammatiskt korrekt, slingrar sig nerför boksidan eller lustfyllt trasslar in sig i metaforslingor som växer till vackra verbala arabesker. Och trots sina tjusiga referenser till Ovidius och
Havamal, Rilke och Ponge, uppfattar man honom inte som en snobb med näsan i vädret.
Det här är en kille som har roligt när han skriver och som kan överföra den känslan till läsaren. Någon ungdomligt osnuten skolfuxintellektualism är det inte. Budskapet är kroppsligt och vardagsnära, som till exempel i en sonett ägnad serotonin eller i en fysiskt förankrad vision som denna:
Spå så i sina egna inälvors
gordiska tunnelbanesystem,
för att utanför tidtabellerna
följa magkänslans imperativ…
Till sist bottnar allting i magkänslan. Det är bra.
TOMMY OLOFSSON
kulturen@expressen.se
Tommy Olofsson är litteraturkritiker i
Svenska Dagbladet.
