Ja, det var väl inte egentligen någon god idé det här, vems den nu än var. Att be mig skriva om julhandeln. Skicka ut en kulturarbetare för att se vad han kan göra av kommersen eller kommersen av honom.
Fast det hade ju kunnat fungera: kanske skulle någon som inte var ute för att shoppa kunna se något i shoppingen som den som är upptagen med att shoppa inte ser? Ta något helt vanligt och se det ur ett oväntat perspektiv?
Men nej. Om det finns något som jag lär mig av detta uppdrag, så är det hur fruktansvärt bra affärerna och shoppingen som sådan är på att absorbera en, att förvandla en förment kritisk observatör till en helt vanlig konsument. Jag får oupphörligen påminna mig själv om att jag är där för att se på handeln snarare än på varorna.

Därtill är iakttagande en form av tankeverksamhet som kräver viss vakenhet, och som alla vet finns det inget så tröttande som julhandel. Efter en dag på varuhuset är det tveksamt om ens den äldste brodern Marx skulle lyckas formulera någon tes om varufetischismen.
Hursomhelst, det hela börjar idylliskt nog. Snön faller i stora flingor över Stockholm. Nordiska Kompaniet har just öppnat. Horder av barn köar längs trottoaren på Hamngatan för att få en glimt av den otidsenliga underhållningen i skyltfönstren. Ja, jag hade ingen aning om att NK:s julskyltning är ett reguljärt utflyktsmål för lågstadieklasser, men så är det alltså.
- Vi kommer hit varje år, bekräftar en övervakande lärare.
Julskyltningens huvudperson är Snödrottningen, som egentligen hör hemma i HC Andersens allra mest mardrömsframkallande saga, men här reducerats till en välvillig snöspridare. Först får man se hennes hemtrakt, där en symbol för västerländsk högkultur - Venus de Milo - av någon anledning tronar bland snödrivor bakom en isbjörn. Några små vetenskapstroll grejar i ett laboratorium under istäcket. Har de månne tack vare den fria marknadens välsignelser funnit lösningen på växthuseffekten?

Jag flyr snön och går in i entrén, till parfymdoft och varmluft och den upphängda roterande monumentaljulgran som så här års kompletterar Ferdinand Bobergs höga ljusgård (som sedan 80-talet saknar dagsljus).
Sakta vandrar jag genom våningsplanen och betraktar den välbeställda kundkretsen. När Anna Lindh blev knivhuggen i dammodeavdelningen fanns det sannolikt inte många partisympatisörer i närheten.
- Jenny, ska vi ta den på poäng?
Det är en Östermalmsdam som viftar med en teddybjörn. En av alla frequent flyers i NK-luftskeppet. (En bok för de anställda från 1948, NK-vett och NK-sätt, jämför faktiskt säljarna med "piloter" och de övriga anställda med "markpersonal".)
Eller om det är en kryssningsbåt det är: ankrad vid Hamngatan och med restauranger och kaféer utspridda på olika plan. Högst upp under glastaket finns något som ser ut som ett kontrollrum. Bakom ett stort ovalt fönster skymtas en man vid ett skrivbord med en dator.

Ända sedan finanskrisen på 30-talet har företagsskeppet tvingats navigera mellan exklusivitetens Skylla (som gör kundunderlaget för litet) och folklighetens Karybdis (som får kärnan av rika stamkunder att tröttna). NK-vett och NK-sätt betonar att till och med en person som är "schabbigt" klädd kan visa sig vara en god kund, men 60 år senare förefaller inga kunder vara sjabbigt klädda. Om man alltså undantar att mina vinterskor gör mig självmedveten i Hermès-boutiquen.
Man kan ändå se navigationssvårigheterna i mixen mellan medelklassbred "god smak" och mycket mer exklusiv dålig smak. Mellan Iitalaljusstakar och Versaceserviser, typ.
NK, säger ni, julhandeln är väl mer än NK? Och det är sant. Jag gjorde även ett försök att finna den vid Kungens kurva.
På Toys R' Us blev jag utstirrad av långa rader av babydockor med tillbehör i alla upptänkliga nyanser av rosa. En samling hjälplöst pipande elektriska sällskapsdjur betedde sig gravt dysfunktionellt i en metallbur på golvet och ledde tankarna till grisskandaler.
Mer än en förälder och pensionär försökte förgäves begripa sig på skillnaden mellan olika Bakuganpaket (japanska plast-monster-spel-bollar som uppenbarligen är det senaste för den tioåriga målgruppen). Alltmedan, som så ofta, den egentligen föga familjevänliga julhiten "Fairytale of New York" spelades på högtalarsystemet i bakgrunden.

På Rusta bredvid infinner sig ingen riktig julhandelsstämning trots ett rikligt utbud tomtar. ("Sänkt pris tomte 12 centimeter", "Sänkt pris tomte 23 centimeter", "Sänkt pris tomte stående med säck 18 centimeter", "Tomte sittande 63 centimeter" - av allt att döma till ordinarie pris. Etcetera.) Folk verkar mest köpa schampo och vedklyvar som vanligt. Någon provar badrumsvågar som alla visar olika.
Jula i nästa byggnad låter juligt, men faller man inte för specialerbjudanden på luftgevär är det inte mycket att hänga i granen.
Och oavsett hur stora dessa handelshangarer för bilburen publik utanför stan ser ut att vara, så rymmer de - med undantag för Ikea som är ett eget ekosystem och på flera sätt ett undantag - både färre varor och människor än NK:s "väldiga labyrint af hallar och salar", som SvD skrev vid invigningen 1915.
Men mest avgörande är att de sysslar med handel utan estetik, avskalad in på det hårda ekonomiska benet. Prylen plus priset. En målinriktad, schablonartat "manlig" business; att jämföra med den schablonartat "kvinnligt" njutningsfyllda som de klassiska varuhusen från starten kalkylerade med.
De som skrivit om NK:s historia betonar just estetiken och använder gärna metaforer som "teater", "museum", "nöjesfält". Här ingår köpupplevelsen i priset. Dock är väl upplevelsen just i julruschen som allra minst njutbar.

Även om man så här års på översta våningen, bredvid barnmodeavdelningen, får uppleva själva tomten. I knät har han en liten pojke iklädd en inte så moderiktig reflexväst märkt "förskola" - fler står i kö - som viskar något i hans öra.
- Jag fixar det, serru, säger tomten.
Själv undrar jag hur tomten ska fixa det, och om någon kommer att bli besviken. Liksom inför småungarna framför julskyltningen förvånas jag av denna ogenerade sammanblandning av skol- och barnverksamhet med kommersialism. ("En sak vi alltid måste ha för ögonen är att barnen är vår nästa generation kunder. NK gör allt för att draga barnen till varuhuset och få dem att trivas där." - NK-vett och NK-sätt igen.)
Skolutflykter till varuhus hade svårligen varit tänkbara i min egen barndom. Och om inte ens eder utsände skribent kan upprätt hålla kritisk distans, utan känner rent barnsligt habegär inför exempelvis en lockande ask med robotlego...

Som sagt, jag ser knappast något som inte vilken julshoppare som helst kunde ha sett. Och i takt med att timmarna går ser jag ännu mindre. Mörkret har fallit. Snön har gått från pittoresk till plågsam och blåser vågrätt utmed varuhusets tunna ytskikt i västsvensk granit och halvhjärtad jugendstil. Hamngatan är lika brungråblöt som infarterna vid Kungens kurva och efter två dagars julhandelsresearch är jag totalt utmattad.
Å andra sidan har jag under tiden, tvärtemot mina uttalade intentioner, åtminstone hunnit med att köpa julklappar.