Åhléns-fasadens klocka visar fem i tolv
och Sergels Venus streakar över Sergels torg.
Men knappast någon finns som hinner se henne
förrän hon tas om hand för sitt beteende.
Skall sådant kallas konst? Konsten kan vara kall
som marmor, blank som lack, som stål, men skall
under alla omständigheter hållas inlåst
vad är det annars vi betalat skatt för?
Tänk på alla sjuka vilka saknar sjukhus,
tänk på alla dårar vilka saknar dårhus
men kulturen, se! här har den ett kulturhus!
Speglad i dess höga glasinramning ser sig
en förrymd gudinna, nöjd med hur hon ter sig
och med denna konstkupp... Någon ropar: "Stopp där!"
In excelso darrar snutens helikopter;
och i djupets gångar de som har gått ner sig.
Vår rymling fångas in och sätts på Nationalmuseum,
likt en järv på Skansen. Var sak i rätt rum!
Cranach den äldre, abducted by aliens.
En Lucretia suicidal i någon annan sal.
Någon till klassiker förvandlad ex-skandal.
Carl Larsson-blot, Stieg Larsson-bok är nog för en
kulturkanon för dem och oss och oss och dem,
den grå halvverklighetens folk i Nifelhem.
[...]

Nå, tro inte att vi bryr oss överdrivet
mycket; för det mesta är vi tysta; vi vet
hur vi vykortens statister bör bete oss:
som levande statyer, så att säga... med fejor
ofullbordat bleka som på Pilos kröningstavla.
Staden, krönt av solsken, är en furstes lejon
som han låter morra mot sin hovnarr. Plattan
är en svartvit harlekin som inte skrattar.
Antikvariaten rear sina häften.
Nils Ferlin är gjord av brons och håller käften.
Klara kyrkas andra döda skalder tiger
bakom två försäkringsbolags grå fasader
i spänd väntan på att Citytunnelbygget
sätter deras sköra ben i darrning liksom
en gång blickarna från Kungsträdgårdens eller
kaffehusens alla nätta små mamseller.
Kaffehusen? 1700-talets sumpigt
subversiva svarta sörja sörjs av få
fylld är vår latenta längtan efter latte,
som man bättre värmer sina händer på;
pressens spågummor får spå i andra rester,
Hötorgsuppskrap efter IT-boomens fester,
där mamsellens dotcom-dotter-dito-döttrar
tar en tagg, är fil mag, har en modeblogg.
[...]

Riddarholmens spökstad är en öde ö
(där lär bo en enda övervintrad gamling)
med en kyrka utan präster och församling:
dit kom förr i tiden kungar för att dö
likt de tjocka överklaganden som kolar
på kontorstid i öns höga domstolar,
de svala myndigheter som berett sig plats
i adelns utrymt rymliga barockpalats.
Slottet tjänar som en väldig bostadsrätt
för en nyrik immigrerad kungaätt
som med valda delar av parnassen
får posera på Alfred Nobels bankett.
Mitt emot, på fersenska terassen,
håller Handelsbanken hov i just den anda
som skall hålla Blasieholmen flytande
från Bukowski's fram till Grands veranda.
Sankt Göran, som symbolen för den goda smaken,
kämpar sedan drygt femhundra år tillbaka
med den kitschigt älghornsprydda draken
i ett hörn av Storkyrkan, som Gustav Vasa
ville riva för "att den var förfallen" -
allt är alltså som det alltid brukat vara.
Slussen vittrar. Vattnet glittrar. Litterati twittrar.
Och allt blir alltid som det blir. Ingen fara!
[...]

Sett från Söder Mälarstrand ser Stadshustornet
ut att bukta utåt, som om någonting
därinne blivit liggande och börjat jäsa.
Är det en kulturpolitiker som lärt sig läsa?
Är det planer på en ny och stor arena?
Andra storslagna projekt att dyrt försena
fram till dess att de i bästa fall läggs ner?
Tre kronor är få, men sponsring gör dem fler!
Låt oss göra Skansen till inglasad galleria!
Nej, låt oss glasa in allt utom Skansen!
Eller låt oss, ty vi saknar inte goda uppslag,
göra allt som inte glasats in till Skansen?
Alla vill bestämma om de givits chansen.
Vi gör uteliggare till innesittare,
och vice versa. Vi förbjuder affischering,
utom FP:s valreklam mot nedskräpning.
Här släpps inga fel igenom. Inga tricks!
Stockholm är en bister Gore-Tex-dominatrix.
Luther går i Pride-paraden, håller koll
så allt går rätt till. Allt går alltid rätt till.
Politiker och businessmen och biskopar
uppfyller sina plikter: röstar, äter, shoppar.
Drottning Kristina somnar på sin silvertron.
Hela Stockholm är en väldig nollvision.