Vid de olympiska spelen år 476 f Kr hette segraren i kappridning Hieron. Vi vet detta eftersom sportresultat inte är den sämst bevarade antika genren. Och eftersom Hieron var envåldshärskare i Syrakusa, skulle historien ha intresserat sig för honom i vilket fall som helst. Men att han nämns här och nu beror bara på en enda sak, nämligen att diktaren Pindaros skrev sitt så kallade första olympiska ode om hans tävlingsvinst.
Därmed har dikten uppfyllt sitt syfte. Ty för att göra en människa verkligt evig räckte det inte med en bedrift, i krig eller idrott. Bedriften måste också besjungas i en dikt, där den kan bindas samman med mytiska hjältars bedrifter. Den måste förmedlas, från Olympia till segrarens hemstad och från ögonblicket till framtiden.
Diktaren å sin sida blev heller inte lottlös. Dels fick han materiell betalning. Dels var äran dubbelverkande: Pindaros gjorde Hierons vinst evig men också till sin egen. Dikten ger tyngd åt bragden, bragden ger tyngd åt dikten. Pindaros förblir mer berömd än Hieron – en diktatlet, som gärna jämför sitt hantverk med spjutkast eller bågskytte.

Då som nu hade de olympiska spelen även politiska övertoner. Sitt ursprung hade de möjligen i manbarhetsriter; även om de enligt en vanlig myt grundades av hjälten Herakles till minne av en annan hjältes, Pelops, död. (De gamla grekerna fann det naturligt att högtidlighålla begravningar med idrottstävlingar.)
På Pindaros tid hade spelen dock utvecklats till den viktigaste av flera festivaler som manifesterade den grekiska kulturens enhet. Till vardags var grekerna splittrade i olika statsstater, med lokala myter och traditioner. Men kring de gemensamma festivalerna samlades man, liksom kring de homeriska eposen.
En annan av festivalerna var den pythiska. Det var egentligen en musikfestival, men kompletterad med idrottstävlingar den med. De dikter Pindaros skrev till olympiska och pythiska segrare utgör ungefär hälften av hans bevarade verk, och utges nu i samlad översättning av Ingvar Björkeson.

Pindaros var den siste och mest avancerade av de klassiska grekiska lyrikerna och har i olika tider fått fylla olika funktioner.
Han har ofta avfärdats som en tillkrånglad smickrare, men också upphöjts som sinnebilden för det sublima. Hans dikter uppvisar ”ett avlägset förflutets stränga skönhet”, skrev en litteraturkritiker i Rom för 2000 år sedan.
Dikterna framfördes ursprungligen till musik, och deras form är så invecklad att den kan misstas för fri vers. De tyska romantikerna hämtade inspiration hos honom när de började skriva orimmade dikter. Bland svenska Pindarosbeundrare märks särskilt Vilhelm Ekelund.
I dag läser man nog Pindaros främst för de betraktelser över den mänskliga tillvaron som han väver in i dikterna. Somliga mycket kända ekar genom litteraturhistorien:

Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen?
Skuggan av en dröm är människan. Men faller en stråle
av gudasänd glans över oss, då vandrar vi
i förklarat ljus, och ljuvt blir livet.

Björkeson ligger här nära den tidigare översättaren Zilliacus, men vränger runt det ordagranna ”en skuggas dröm” till ”skuggan av en dröm”.

Knappast någon har gjort så mycket som Ingvar Björkeson för att föra de antika klassikerna till nya läsare.
Man kan ibland invända att han är lite för bra på att göra klassikerna moderna. Ett alltför vardagligt tonfall kan få en att glömma att dikter som dessa snarast var motsatsen till vardag. Att de skrevs för ceremoniella tillfällen och av traditionella skäl på dialektblandningar som ingen egentligen talade.
Många Pindarosöversättningar tenderar att bli fulla av explosiva utrop; Björkesons skrider däremot lugnt och jämnt framåt. Vilket som är ”riktigast” är jag inte kompetent att avgöra. Det finns andra kortdistanslöpare som givit enskilda dikter av Pindaros större lyrisk kraft på svenska. Björkeson vinner däremot på långdistans.
När exempelvis det mäktiga sjunde olympiska odet i hans översättning obrutet flyter fram som en ”ström av nektar, musernas gåva, tankens söta frukt” kan man inte annat än dras med: det är dikt som glädje, ljus, seger. Men inte övermod. När odet till slut landar är det i en påminnelse som bör vara lika giltig för OS-vinnare nu som då: ”Men på ett ögonblick, än hit, än dit kan vindarna växla.”