Detta är en midsommardagskrönika. Eller en midsommarnattskrönika. Det är meningen att den ska sluta lyckligt.
Men först en tråkig prolog: Jag stod bland bokstaplarna och försökte välja vad jag skulle läsa. Min professionella pliktkänsla sade mig att jag borde läsa sådant jag försummat ur vårens utgivning. Min privata pliktkänsla sade å andra sidan att jag borde återuppta diverse ganska krävande personliga bildningsprojekt som jag på sistone också försummat.
Båda alternativen kunde vara nog så roliga, om jag bara vore på rätt humör. Men för att bli det behövde jag hitta tillbaka till läsglädjen och bort från den förfärliga pliktkänslan. Jag ville läsa något ytterst bra, som ändå varken kändes tungt eller nyttigt.

Den som räddade mig denna gång var Shakespeare. Jag fick, som jag gjort några gånger tidigare, för mig att med anledning av årstiden läsa om En midsommarnattsdröm. Om inte annat så var det snabbt gjort: är man bara van vid språket, så är det ingen lång pjäs.
Och se - trots att min Norton Complete Shakespeare väger två och ett halvt kilo kändes allt plötsligt mycket lättare och luftigare. Här fanns det litterära syret.
Handlingen i stycket är befriande knäpp. Ett gäng komiska hantverkare ska sätta upp en tragisk pjäs inför ett kungligt bröllop. (Kanske skrevs En midsommarnattsdröm för ett adligt bröllop eller en kunglig högtid, så som de firades långt före Love 2010.) Fyra aristokratiska ungdomar har kärleksbekymmer. De osynliga älvorna har egna intriger, och blandar sig glatt i alla andras.
Resultatet är fler förvecklingar än vad som egentligen borde få plats, men inget som är värre än att det kan lösas med en dos trolldryck. Språket är på en gång tätt och genomsläppligt - som vore det lövverket i den sagoskog där allt utspelar sig.

Shakespeare var uppenbarligen, till skillnad från många författare i dag, varken rädd för att vara komplicerad eller knasig. Det är en fest för fantasin - den som utmärker "the lunatic, the lover and the poet".
Och tar någon illa upp av all absurditet, så ber det okynniga sagoväsendet Puck om ursäkt i epilogen. Man bör i så fall, säger han, låtsas att man sovit och drömt.
Så blir skådespelet en parentes, en ventil, ett undantag från den vardagliga ordningen. Lite som forna tiders karnevaler. Lite som när slavarna fick låtsas vara herrar under antikens saturnaliefester. Lite som midsommarfester borde vara, men sällan är.
Det är i dag mer oklart vilka som är herrar. Många av oss är framför allt slavar under våra egna van- och vaneföreställningar. Under den perversa arbetslinjen eller nästa deadline. Under pliktkänslan.
Men allt kunde vara annorlunda, påminner oss litteraturen. Den som mindre försöker omvälva världen än våra huvuden.
Och, nöjd med att ha återfunnit läsglädjen, struntade jag i mina två bokhögar och fortsatte att läsa Shakespeare. Samt göra helt andra saker. Happy end.