En sak som man allt oftare har fått höra på senare år är att tv-serier är den nya romanen. Senast var det Jonas Thente som i DN framförde denna tvivelaktiga idé.
Han exemplifierade förstås med Mad Men. Ni vet den där serien om frejdigt cocktailpimplande men i hemlighet ångestridna copywriters på 60-talet. Och deras sekreterare. Har du inte sett den så har du läst om den. Ity det har utgått ett påbud att alla svenska kulturskribenter måste skriva om Mad Men minst en gång var.
Förra veckan var det Thentes tur, nu är det min.
Som den reaktionära tv-skeptiker jag är har jag försökt värja mig mot alla dessa amerikanska tv-serier. Till priset av att allt mer sällan begripa vad folk pratar om på fester och en åtföljande känsla av att vara synnerligen obildad.
Men efter att alla andra i hela världen redan hunnit tjata om Mad Men i flera år gjorde jag i alla fall slag i saken och tittade på det. Första avsnittet gjorde mig besviken. Jag tyckte precis som recensenten i London Review of Books: att detta bara handlar om att tittaren ska få frossa i forna tiders synder och berömma sig själv med att tänka att "nu vet vi bättre". Rökning är farligt och sexuella trakasserier är inte okej, typ.
Sedan fastnade jag ändå. Moralismen tonades ned något. Huvudpersonen var flerdimensionell nog att kunna engagera. Eller åtminstone snygg. Rekvisitan ännu snyggare. Ja, om det nu inte är rekvisitan som "är" huvudpersonen.
Fast en bit in i andra säsongen tröttnade jag. Till skillnad från i en roman var det uppenbart att det inte fanns något slut (med undantag för sextiotalets slut, möjligen) som inte kunde skjutas upp beroende på tittarsiffrorna, och därför inte heller någon linje som ledde fram mot det.
Visst är det som Jonas Thente säger, att det finns saker som funkar bättre i tv-serier än i romaner. Som att låta en person hosta varje morgon. Men grejen är att romaner inte behöver visa upp en hostande person hundra gånger för att få fram en poäng. De kan förmedla samma slags information i en enda mening: "Varje morgon sedan så och så många år tillbaka..." Eller hur man nu vill göra det.
Skönlitteraturen är på det sättet helt enkelt lite intelligentare. Den kan innehålla både analys och syntes. Alltså på en högre nivå än den där mottagaren ska känna sig smart för att han tänker: "Visst ja, folk RÖKTE på den tiden!"
Och det är bland annat därför som tv-serier, hur intressant genren än kan vara i egen rätt, är en dålig kandidat till att ersätta romaner. Om det inte handlar om dåliga romaner förstås. Men det är väl inte där vi lägger ribban? Eller gör vi det i dag?
När jag tänker efter skulle jag apropå det gärna se en välgjord och sedelärande tv-serie om låt oss säga DN:s kulturredaktion på sextiotalet. Host, host.
