Juli Zehs nya roman utspelar sig år 2058. En hälsodiktatur råder: människor får bara röra sig i kliniskt rena miljöer och måste uppfylla sina beting på motionscykeln. Vi befinner oss alltså i en dystopi à la Orwell, men den diktatur som skildras är förrädiskt mild och välvillig. I teorin existerar fria domstolar och en fri press. Först när något tycks hota staten, eller makthavarnas karriärer, så visar sig denna frihet vara mindre värd.
Vilket huvudpersonen Mia Holl blir varse när hon dras in i rättssystemet. Hennes bror har blivit dömd för ett sexmord, och i det tvivel på allt som drabbar henne efteråt får myndigheterna upp ögonen också för henne.
Juli Zehs största litterära förebild torde vara Robert Musil - där denne skrev om "mannen utan egenskaper" skrev Zeh i genombrottsromanen Leklust på starkt musilsk prosa om "flickan utan egenskaper". Och det är inget fel att imitera en av de bästa, om man klarar av det. Vilket Zeh gjorde, både i Leklust och i den filosofiska deckaren Fritt fall. I Corpus delicti (som var ett teaterstycke innan det blev roman) är det dock som om Zeh snarast imiterade sina egna imitationer. Stilen är, trots eleganta enskildheter, steril.
För tyvärr är det inte bara romanens miljöer som är kliniska.
Hela boken känns som ett strikt kontrollerat och förutsebart laboratorietest. Dess personer är endimensionella, dess dialoger schematiska, dess slutsatser väntade.
Naturligtvis vill Zeh kommentera vår egen samtids hälsohets. Liksom förmyndarstatens faror. Och i än högre grad vill hon kommentera hur lätt ett "krig mot terrorismen" får oss att kompromissa bort eller helt åsidosätta grundläggande rättsprinciper. Alltsammans lovvärt.
Icke desto mindre skulle Zehs juridiska kompetens, intelligens och stilistiska talanger ha gjort sig bättre i en skarp essä om dessa frågor (som hon kanske också redan skrivit?) än i en idéroman som förblir mer idé än roman.