FRA-debattens allt större snöboll har rullat vidare genom sommaren. Och vill alltså inte smälta bort, trots att Fredrik Reinfeldt åtminstone låtsas ta det semesterlugnt i skuggan av sina skygglappar.
Men vad är det egentligen mer exakt i just denna fråga som kunnat orsaka en sådan ”perfekt storm”? Som på kort tid fått även otaliga personer som normalt inte är politiskt aktiva att engagera sig?
Motståndarna är nu så många att de tenderar att betraktas som en odifferentierad klump, i synnerhet av dem som vill avfärda dem. Men det kan vara värt att försöka analysera deras skilda utgångspunkter, både för att förstå det speciella i frågan och för att göra debatten tydligare.
Genomtänkt kritik mot riksdagsbeslutet om FRA-lagen har för det första riktats dels mot dess innehåll, alltså själva lagen, dels mot dess form, sättet som det fattades på. För det andra kan motståndet ha en principiell och en pragmatisk utgångspunkt. Går man med på detta ger det fyra möjliga kategorier av motståndare, eller utgångspunkter för motstånd:
1. Principiell kritik mot lagens innehåll: Man kan, från såväl vänster som höger, anse att integritetsinskränkningar är definitionsmässigt dåliga. Ett tydligt exempel på en sådan principiellt ideologisk kritik från liberalt håll gavs i Johan Norbergs artikel på denna sida (15/7). Det är lätt att finna fler bland framträdande internetdebattörer.
2. Pragmatisk kritik mot lagens innehåll: Vare sig man anser att den principiella kritiken är sympatisk men orealistisk eller om man anser att den är felaktig, så kan man ändå vara motståndare mot lagen om man anser att nackdelarna överväger fördelarna. Till exempel om man menar att den faktiska förväntade nyttan av FRA inte står i proportion till integritetsinskränkningarna. Eller inte står i proportion till de ekonomiska kostnaderna. Och så vidare. Pragmatisk kritik har riktats mot lagen av allt från historiker till IT-chefer till terrorismexperter. (Se till exempel uttalanden av Anne-Marie Fransson, förbundsdirektör IT&Telekomföretagen.)
3. Pragmatisk kritik mot beslutets form: Sällan har politisk arrogans visats så öppet som i detta fall. En kontroversiell lag hastas igenom i semestertider och motstånd på alla nivåer, från väljarna till justitiedepartementet, avfärdas som okunnigt och meningslöst. Hade inte riksdagen åtminstone kunnat få sova på saken? Till och med den som i stort är för själva lagen (som Wilhelm Agrell i Expressen 11/7) kan finna regeringens osanningar och ovilja till debatt stötande och kontraproduktiva.
4. Principiell kritik mot beslutets form: Författningstekniska frågor är normalt för abstrakta för att engagera en större grupp människor, men i just detta fall har svagheterna i den svenska demokratin råkat få en ovanligt pedagogisk gestaltning. Det vill säga att vi saknar verklig maktdelning i form av en författningsdomstol och en riksdag som inte blint lyder regeringen. Naturligtvis har statsvetare, ledarskribenter och jurister (till exempel ordföranden i Svenska advokatsamfundet Anne Ramberg i SvD 2/7) tagit tillfället i akt att påtala saken.
Var och en av dessa punkter skulle vara nog att få en redan politiskt engagerad person att börja skriva arga blogginlägg. Men naturligtvis hindrar inget att två eller flera av dem förenas med varandra. Och råkar man sympatisera med tre eller fyra av dem, är det uppenbarligen nog för att man ska börja engagera sig även om man till exempel (som undertecknad) är en normalt politiskt passiv litteraturkritiker.
De kan också tydliggöra varför debatten ökat snarare än minskat efter själva beslutet. När den snabbgjorda nya versionen av lagen hetsades igenom på ett par timmar, så kunde möjligen någon punkt-2-kritiker se det som en (relativ) förbättring. Men sättet som det genomdrevs på gjorde i gengäld punkt-3-kritikerna dubbelt så arga.
Man kan också notera att hela debattstrategin hos lagens försvarare – från Sten Tolgfors axelryckningar till Fredrik Federleys försök till ”damage control” – går ut på att låtsas att alla de som fortfarande inte är nöjda hör hemma i grupp 1. Vilka lättare kan avfärdas som orealistiska drömmare än övriga.
Slaget om FRA har redan jämförts med Almstriden (Björn Elmbrandt, Dagens Arena 17/7). Man kan lägga till att FRA-beslutet för högervriden idealistisk ungdom tycks vara motsvarigheten till vad efterspelet till Göteborgs-kravallerna var för vänstervriden dito: någonting som får en generation att tappa tron på de offentliga institutionerna.
För en cyniker bekräftas å andra sidan bilden av att politik handlar mer om fåfänga och prestige än om vare sig förnuft eller principer. Men samtidigt: Den unika folkstormen visar att saker för en gångs skull kanske kan förändras. Att det är meningsfullt att engagera sig.
Det ganska märkliga resultatet så långt är att FRA-kaoset har gjort idealister till cyniker och cyniker till idealister.
