En lyrisk form lånar sig egentligen till vilket innehåll som helst. Sonetten är ett perfekt exempel - den kan nyttjas till pastischporslin à la Snoilsky, namnsidornas livsvisdomar och rena dumheter, men dess rätta litterära egg glittrar först till när det mänskliga tillståndet stöps med gehör av 14 flätade versrader med femtaktig jambisk rytm. Så kan formen både processa banalitet och komplexitet - och sonettens fascination består därför genom seklerna.
Belägg fick vi i vintras med den vallmoröda utgåvan av Shakespeares Sonetter i Eva Ströms helt magnifika tolkning. Det var ingen litterär antikrunda utan en unik blandning av artisteri, återhållen åtrå och blodsmak.
Svenska läsare får nu vidare möjlighet till jambisk gymnastik. Malte Persson avsänder 60 onumrerade sonetter på opaginerade sidor i Underjorden.
Vi kan således nedstiga vid vilken station som helst för att ta den t-bana som är Malte Perssons metafor för alla stockholmares dystra samfärdsel.
En värld utan solsida för punktliga zombietransporter till förorten. Vem sjunger i "vardagshades"? Inte någon Fredde i Saltsjöbaden förstås, men väl den slitne kopisten Erik Johan på Söder. Och Malte Persson nynnar vidare på sin laptop.

Sonetten återkommer som en sorts periodisk störning i svensk litteratur - jag tänker på Lindegrens sprängda sonetter, Lars Gustafssons italienska luftcirkus, Lotta Olssons mytiska speglingar och förra året kom så Magnus William-Olssons branta Ingersonetter om alzheimerlandets yttre stationer.
Malte Persson lämnar ett rullande bidrag till historien.
Jag läser boken först med tvekan inför den patentlitterära idén, läser om och förundras.
I den goda sonetten skall rimmet vara utan tvång, nästan kännas som en tillfällighet och ändå ge frasen elegant fasthet. Smärta fordrar ändå ett lätt sinne.
Malte Persson har tvivelsutan den vigheten, men är mer konstflitigt fräck än just elegant. Han trampar gärna i dansen, men behåller den stiliga tonen. Här är jag och jag har höga kontakter. Här finns lite obligatoriska nickar åt Keats (dock ett ode!), Stagnelius, Nerval, Baudelaire, Rilke, Pound och resten av stjärngänget. Läsaren får smickras en smula och läsaren bockar av och ler.
Risken då är att hamna i lillgammal pastisch, vilket alltid är en aspekt av det teatrala arrangemanget med allehanda kostymer.
Malte Persson blygs inte i sin t-bana och det är i själva verket ett medvetet drag att lite ironiskt spela med både imitationen och allusionen. Det underjordiska temat till trots är detta ändå en livaktig tablåsamling.

Ena stunden verserad, den andra snabba skär in i det mänskliga tillståndet av förfall och tom t-banetransport. Dagsvers vänds så till nattvers. SL som Sista Linjen. Malte Persson rimmar inte töcken med öcken eller ljus med grus men väl högtidstal med T-central. Kul och cool. Det kan bli vacker "slumpsång" med växlande stilgrad. Likaljudande ord är ibland en källa till forcerad fyndighet. Men förstås en sorts läsbonus.
Vad handlar Malte Perssons sonetter då om? Egentligen det gamla vanliga och evärdliga - spleen och ideal, diktjagets obotliga ensamhet och sångens SOS. Hörs den från underjorden så där jambiskt uppstigande? Erik Johan - mind the gap! Lyran suckar. Livet rullar vidare.
Malte Perssons 60 sonettvagnar handlar mer om förgängelse än förförelse och därmed gjuter han en gammal men ändå helt modern mask över sina sonetter - melankolins minspel.
Man önskade ändå att Venus nedsteg vid någon station, men jag har ändå mest roligt och finner efter hand också några riktigt bra dikter.

Mikael van Reis
kulturen@expressen.se

Malte Persson är medarbetare på Expressen Kultur. Därför recenserar Mikael van Reis, litteraturkritiker i Göteborgs-Posten, sonettsamlingen.