Malte Persson förundras över den tranströmerska bildfirman.
"Konferenser som flygande öar så nära att störta..." - så lyder en bild hos Tomas Tranströmer, vars dikter också har drag av flygande öar. De kan tyckas för bra för att vara sanna. Hur kan man hålla en sådan mild förtröstan svävande? Det hjälper förstås om "ett kilo vägde 700 gram inte mer". Men det gör det ju aldrig i verkligheten. Tranströmer är en idealistisk bildförsäljare som riggat vågen till läsarens fördel.
Jag återvänder gärna till den tranströmerska bildfirman för att både förundras, som kund, och irriteras, som konkurrent. En förening av förundran och irritation är nog den mest givande känslan en äldre författare kan inge hos en yngre.
Alla är överens om att det är bildspråket som är det väsentliga hos Tranströmer. Men dessa bilder, som alltså är starka nog att ensamma bära dikten - vad utmärker dem egentligen? Ja, kunde man svara på det skulle de inte vara så märkvärdiga. De skulle rentav gå att imitera i någon utlokaliserad metaforfabrik.
Det enda förutsägbara i dem är deras oförutsägbarhet. Såväl substantiv som verb som adjektiv sätts i tjänst för att få språket att lyfta sig ovanför sig självt. Begreppet "metafor" är en grov och klumpig beteckning för sådana ytterst varierade språkfarkoster. De är aldrig vaga, men det är långt ifrån alltid klart vad som är en bild för vad.
"Bordsilvret överlever i stora stim / på stort djup där Atlanten är svart" heter det till exempel i en begravningsdikt. Å ena sidan är "bordsilver" en slående bild för glänsande fiskstim. Å andra sidan går jämförelsen egentligen i motsatt riktning: ett skingrat bohag blir anonymt som "fiskarna i havet". Eller? Bilden säger mer än så, men jag kan inte precisera vad.
Närläsningar av Tranströmers bilder är oftast överflödiga: antingen missvisande eller platta. Dikten har redan perfekt syn och behöver inte glasögon. Den innehåller de ord den behöver. Inte färre. Inte fler.
Men var kommer de ifrån? Jaget framställs hos Tranströmer som passivt: "en stupränna för intryck".
Ett intryck är ett möte mellan jag och värld, i föreningen av ett ögonblick och en tanke. Och både ögonblick och tankar jämförs hos Tranströmer med människomassor, som står på kö för att passera medvetandets "vändkors" eller som osynligt iakttar oss inifrån "mörka byggnader". "Minnena ser mig" heter det.
Och inte bara minnena: dikternas metafysik säger att framtiden är färdig och inte valbar. Alla ögonblick existerar redan. Dödsögonblicket är ett av dessa ögonblick. Döden är "födelsemärket" som växer "olika snabbt hos alla". Måtten är tagna och kostymen "sys i det tysta".
Det är strängt taget en mycket ofri värld som skildras, och det är kanske därför som de tranströmerska "epifanierna" är så betydelsefulla - ögonblick av befrielse ur det timligas fängelse som ger oss inblick i och överblick över ögonblickens själva ordning. När de är synliga som i ett "fjärilsmuseum".
Men passiviteten är paradoxal, för trots allt har ett aktivt urval av intrycken skett. Allt som Tranströmer låtit trycka under femtio års tid (1954-2004) ryms i en fin ny samlingsvolym på 500 sidor. Det innebär en produktionstakt på i snitt tio glesa sidor per år.
Det är inte för lite. Det är rätt mängd. Men hur sker sorteringen? Finns bortom jagets stupränna en rännsten fylld av det som i bästa fall kan kallas "erfarenheternas vackra slagg"?
Mest spännande i Staffan Bergstens nya biografi är de ställen där han ger en inblick i Tranströmers manuskriptverkstad. Han citerar kasserade och hårt nedstrukna dikter. Allt som valts bort förefaller bortvalt med rätta. Och bildernas mästare framträder så som det stränga urvalets mästare. Det är kanske ingen "stor gåta". Men ett stort hantverk.
Det har påtalats att Tranströmer påfallande ofta skriver om bilkörning, att hans favoritord för mänsklig aktivitet rentav är "trafik".
Själv har jag en teori om att den fria versens uppgång under nittonhundratalet sammanfaller med biltrafikens. De förenas i en vision om frihet och modernitet. Som i dag kan och bör ifrågasättas.
Men likväl: skulle jag köpa en bild av denne man? Svaret blir utan tvekan ja.
