Jag vet inte när exakt det var som jag oåterkalleligt fastnade i litteraturen. Men jag misstänker att det var den sommaren då jag läste Proust. Jag minns det som en varm och intensiv sommar, men det är möjligt att jag har helt fel. Det kan vara Prousts somrar som jag minns: hans barndoms trädgårdar, hans ungdoms stränder och salonger.
Vad lockade mig dit? Eskapism? Naturligtvis är flykt från verkligheten en av de största lockelserna hos litteraturen. Men man ska inte tro att det bara handlar om en längtan bort från vardagen och till äventyr och enhörningar och sådant. Det handlar också om en språklig skönhetsupplevelse. Om lyckan i en upplevelse av form som livet självt alltid är för rörigt för att kunna erbjuda.
Ingen har förresten bättre än just Proust inskärpt hur läsupp-levelser kan ge mer intensiva minnen än andra upplevelser. Skildringen av hans barndoms somrar är i stor utsträckning skildringen av de böcker han stannade inomhus för att läsa.
Hursomhelst: man råkar någon gång i tonåren skaffa sig ett seriöst litteraturintresse. Det är vackert. Bättre än det vi till vardags kallar verkligheten. Bättre än knark. Men vem vet vart det kan leda?

Om man inte som Proust har en privatförmögenhet eller är i största allmänhet arbetslös och outgiven upptäcker man, låt oss säga tio år senare, att man befinner sig i bokbranschen. Eller, än värre, mediebranschen. Kanske till och med den tröstlösa universitetsvärlden. Eller alla dessa saker på en gång.
Det är inget unikt förstås. En annan människa kanske intresserar sig för rättvisa. Bara för att tio år senare upptäcka att han eller hon är i politikbranschen, där man huvudsakligen intresserar sig för att bli vald på någon annans bekostnad.
Man professionaliseras, kort sagt. Man börjar läsa branschtidskrifter mer noggrant än litteraturtidskrifter. Man slutar att tacka ja till att skriva om roliga saker för de sistnämnda, eftersom de inte betalar. Man slutar i värsta fall att ens känna sig hemma tillsammans med andra som ännu inte slutat.

Efter att man givit ut några böcker upptäcker man att vissa äldre författare som förut var generöst uppmuntrande nu börjat betrakta en som konkurrent. Som någon att ignorera eller förtala. Man borde inte vara förvånad: allt sådant kunde man ju också ha lärt sig om genom att läsa Proust.
Eller var det kanske just det man gjorde? Har Prousts desillusionerade människobild för alltid påverkat det jag upplever som verkligheten?
Fast det är inte heller precis mig själv jag beskriver. Bara en av flera möjliga men inte helt verkliga versioner av mig själv som jag är angelägen om att hålla på avstånd. Och för att åstadkomma det fungerar det ännu fint att på måfå slå upp Proust: vad han än talar om får det kvickt allt annat att förblekna.
Vilket jag gärna kallar eskapism. En nödvändig flykt från det professionella sysslandet med böcker tillbaka till litteraturen. Den verkliga.