Att berätta om det allra hemskaste kräver i regel rejält med svart. Men serietecknaren Malin Biller väljer att spara på bläcket och målar istället sin barndoms övergrepp i mjuka former och ljusgrå akvareller.
I självbiografiska uppväxtskildringen Om någon vrålar i skogen flyttar sjuåriga Malins pappa ”och alla han äger”– det vill säga Malin och hennes mamma – från ljusa Helsingborg till de värmländska skogarna. Pappan jobbar över allt oftare, slutar raka sig och efter kvällar fyllda av vuxenläsk börjar han sova i Malins säng istället för mammans. Vad som hände i flickrummet skulle vara deras gemensamma hemlighet.
Med ett psykologiskt förklarande bildspråk (när Malin känner sig liten är hon tecknad i skala 1:200, när ilskan väller fram får hon knappt plats på sidan) beskriver Biller den svarta känslomarknaden i hänsynslösa skolkorridorer och en familj i kallt krig.
Malin blir retad för att pappan är otrogen med Friskis & Svettis-instruktören, men ingen begriper vad som sker där hemma. Alla bara plirar med sina svarta pepparkornsögon, placerade i barnsligt rundade ansikten som utstrålar en önskan om ansvarsfrihet genom slöhet. Bara tönten Anders frågar ”Ä du lässen? Ja mä.” Men honom sviker tolvåriga Malin så fort hon chockbantad och uppsminkad får chansen att hänga med klassens coola.
Den ä-täta, vältranskriberade värmländskan bidrar till att den burleska humor som Biller har gjort sig känd för återfinns också i Om någon vrålar i skogen. Biller gör sig lustig över psykologer i Birkenstock-sandaler och sin ålderskrisande pappa som kör henne till skolan med Cypress Hill i bilstereon.
En enda sida i boken är nästan helt svart. En liten pratbubbla är det enda som bryter mörkret, och beskriver kärnfullt uppmaningen till vilken boken är ett nödvändigt svar:
”Håll tyst om det här! Ingen skulle tro dig ändå.”