Lena Adelsohn-Liljeroth kommer att gå till den kulturpolitiska historien som den som gjort för kulturen vad den dåvarande skolministern Göran Persson (det vill säga Ingvar Carlssons regering) gjorde för skolan: Ansvaret för och makten över kulturpolitiken har förskjutits från stat till region.
Kulturen har därmed lagts till den redan omfattande listan över sådant som ministrar gärna talar om, men i praktiken i n t e bestämmer över, som vård, skola och omsorg.
Ministrarna och departementen kan föralldel vifta med ”garantier”, ”öronmärkning” och ”nationella kvalitetsmål” eller banna något som ”oacceptabelt”, om regionpolitiken missköter sig. Men regeringar kan knappast köra över kommunernas och landstingens självbestämmanderätt.
När kulturministern stoltserar med sina satsningar på kultur för unga, som Skapande skola, är dessa i själva verket tungt beroende av skolans organisation, av tillräckliga (lärar)resurser, det vill säga av kommunalpolitiska prioriteringar.
Regeringen försäkrar förstås att det också fortsättningsvis kommer att finnas en nationell kulturpolitik. Men den nationella nivån har inte precis några imponerande vapen att ta till. Förhandlingar mellan Statens kulturråd och regionnivån ska ske i form av ”samtal” och ”dialog”. Återigen, det är inte mycket att komma med,
i förhållande till kommuners och landstings rätt att besluta.
Man ska visserligen inte underskatta Statens Kulturråd som förhandlare och garant för ”nationella kvalitetsmål”, men vilka politiker kommer, i trängt läge, att ställa sig på Kulturrådets sida? Om det blir konflikt mellan nationella mål och regionnivån, om kultursynen och pengarna?
Det är mycket få politiker som vill riskera att framstå som försvarare av den fulstämplade finkulturen, ”elitens” kultur, som till råga på allt beslutas ”från Stockholm”.
Det är betydligt mindre riskabelt att ansluta sig till det tilltagande mysandet över amatörkulturens välsignelser eller att lägga stor vikt vid om den kulturpolitiska fördelningsmodellen kallas ”koffert” i stället för ”portfölj”.
Oavsett vilken väsksynonym man använder har den borgerliga alliansens kulturpolitik krattat manegen för SKL, Sveriges kommuner och landsting. Det är en i medieoffentligheten tämligen anonym, men inflytelserik intresseorganisation som nu också blir en mäktig kulturpolitisk aktör.
SKL har redan sin egen kultursyn, det är densamma som formulerades i kulturutredningen; att konst och kultur ska vara ”en resurs för andra politikområden”.
Kulturen legitimeras alltså genom att vara nyttig, en hjälpgumma, för turismen, för det lokala näringslivet och man kan ju notera hur ofta och gärna det talas om kultur-i-vården.
I vilken utsträckning SKL:s nyttosyn på kultur ger utrymme för ”kulturens egenvärde”, det som partiernas rikspolitiska nivå ordar om i snömosiga kulturmanifest, återstår att se.
Den som vill granska kulturpolitiken bör hursomhelst i fortsättningen intressera sig minst lika mycket för SKL som för kulturdepartementet.
