Maktens torn

Publicerad
Uppdaterad
Minareten är en symbol för islams strävan efter överhöghet och politisk makt. Ayaan Hirsi Ali förklarar varför hon stödjer det schweiziska förbudet mot minareter.
WASHINGTON, D.C. Den schweiziska folkomröstning som bannlyste byggandet av minareter har skapat debatt i hela världen. Jag tolkar den på två sätt.
För det första som ett nej till politisk islam, inte till muslimer. I den meningen var det en röst för tolerans och integration, företeelser som politisk islam tillbakavisar.
För det andra var resultatet ett avslöjande av det stora gapet mellan hur det schweiziska folket och den schweiziska eliten ser på politisk islam.
I striden om idéer är symboler viktiga. Tänk om de schweiziska väljarna fick rösta om att förbjuda ett liksidigt kors med armarna vinkelrätt böjda åt höger, såsom en symbol för tron hos en liten minoritet? Eller tänk er en omröstning om att bygga torn med en hammare och skära på toppen – en annan symbol som ligger en mycket liten minoritet i Schweiz varmt om hjärtat.
Politiska idéer har symboler: ett hakkors, hammaren och skäran, en minaret, en halvmåne med stjärna i mitten (vanligtvis högst upp på minareten) – alla står för en kollektiv politisk ideologi där en grupp är överlägsen alla andra.
Schweizarna har som flera andra europeiska befolkningar ombetts att besluta sig i angelägna samtidsfrågor genom folkomröstningar. När frågorna är kontroversiella lyssnar de på debatter, läser tidningar och informerar sig på flera olika sätt.

Vad européerna får reda på om islam när de ser närmare på saken är att det är mer än bara en religion. Islam erbjuder inte bara en andlig inramning åt mänskliga skeenden som födsel, död och det som borde komma efter denna värld; islam påbjuder också ett sätt att leva.
Islam är en idé om hur samhället ska organiseras: individens relation till staten, den mellan män och kvinnor, regler för umgänget mellan troende och icketroende, hur sådana regler genomdrivs och varför en islamisk regering är bättre än en regering som bygger på andra idéer. Dessa islams politiska idéer har sina symboler: minareten, halvmånen, huvudduken och svärdet.
I strikt mening är minareten och andra yttre symboler särskiljande tecken. Minareten står för islamistisk överhöghet, en markör för överhöghet som kommit att symbolisera islamiska erövringar. Den introducerades flera decennier efter islams grundande.
I Europa, som på andra ställen i världen där muslimer bosätter sig, blir gudstjänstlokalerna till att börja med mycket enkla. Allt som en muslim behöver för att följa bönereglerna är en kompass för att peka ut riktningen mot Mecka, vatten för tvagningen, en ren bönematta och ett sätt att mäta tiden för att kunna be fem gånger om dagen.
Att konstruera stora moskéer med extremt höga torn som kostar miljoner att resa blir det tal om endast när de muslimska demografitalen börjar bli betydande. Moskén utvecklas från bönehus till politiskt center. Imamer kan då predika ett självsegregerande budskap och göra kraftfulla avståndstaganden från ickemuslimers beteenden.
Män och kvinnor segregeras; homosexuella, avfällingar och judar fördöms öppet. Troende organiserar sig kring politiska mål som kräver införande av någon sorts sharialagstiftning, först och främst inom familjerätten.

Sådan är trenden som vi har sett i Europa, men också i andra länder där muslimer har slagit sig ner. Ingen av de västliga akademiker, diplomater och politiker som fördömer den schweiziska omröstningen tar itu med, eller ens diskuterar, detta faktum.
I sitt svar på islams närvaro mitt ibland dem, har européerna utvecklat vad som i grova drag ser ut som två konkurrerande synsätt.
Det första understryker korrekthet, exakthet. Är det riktigt att likställa politiska symboler som dem som används av kommunister och nazister med en religiös symbol som minareten med sin halvmåne och stjärna, och Tredje rikets uniformer med burkan och skäggen bland dagens islamister?
Om det är riktigt borde islam, som en politisk rörelse, tillbakavisas med grund i sin egen bigotta trångsynthet. På så sätt skulle muslimer inte tillbakavisas som invånare eller medborgare. Invändningen gäller praktiker som rättfärdigas i islams namn, som hedersmord, jihad, vi-mot-dem-perspektivet, självsegregeringen – det vill säga den islamistiska överhögheten.
Det andra synsättet vägrar att likställa politiska symboler för olika slags vit fascism med religiösa symboler. I dessa tankebanor jämförs islamska urkunder med de kristna och judiska. De som resonerar så predikar pragmatism. Enligt dem är nyckeln till muslimers integration dialog. De är beredda att tillmötesgå vissa krav som muslimska minoriteter ställer i hopp om att deras band till de radikala skrifterna en dag kommer att slitas sönder, som hos kristna och judar.

Dessa bägge kontrasterande perspektiv kan relateras till två olika grupper i Europa. Den första är huvudsakligen arbetarklass.
Den andra är de klasser som George Orwell beskrev som ”obestämda”. Kosmopolitisk till sin inställning innefattar de diplomater, affärsmän, mittenpolitiker och journalister. De är bekväma med globaliseringen och tenderar att fokusera på den internationella bilden av deras respektive land. För varenda konflikt mellan islam och väst understryker de risken för motreaktioner från muslimska länder och hur dessa kommer att att påverka bilden av deras respektive länder.
Till skillnad från den gruppen har de som avvisar ideologi och praktik hos politisk islam kontakt med muslimer på lokal nivå. De har fåtts att acceptera muslimska invandrare som grannar, klasskamrater och kolleger – de är vad amerikaner skulle kalla main street.
Här finns den stora paradoxen i dagens Europa: att arbetarklassen, som i generationer har röstat på vänstern, nu plötsligt röstar på högerpartier eftersom de känner att socialdemokraterna har tappat greppet.
Pragmatisterna, de flesta makthavare, har delvis rätt när de vidhåller att integrationen av muslimer kommer att ta lång tid. Deras rop efter dialog är förnuftiga. Men så länge de inte förmår muslimer att välja mellan värderingarna i det land de kom till och dem i det land de lämnade, kommer de att råka ut för fler överraskningar.
Det här är en kraftmätning mellan lokala arbetarklassväljare (och en del medelklassfeminister) och nyanlända muslimska invandrare som känner att de har rätt att inte bara utöva sin religion utan också att ersätta den lokala politiska ordningen med sin egen.

Observera reaktionerna hos de schweiziska, EU- och FN-eliterna. Den schweiziska regeringen skäms över röstutgången. Svenskarna, som för närvarande leder EU-sammanträdena, har dömt ut folkomröstningen som intolerant och främlingsfientlig.
Det är anmärkningsvärt att den svenska utrikesministern Carl Bildt offentligt sagt att omröstningen är dålig diplomati. Vad han glömmer är att det här är en diskussion om islam som en inrikesfråga. Den har inget med utrikespolitik att göra.
Schweizarnas beslut sätter fokus på debatten om islam som en inrikesangelägenhet i Europa. Det vill säga islam som en uppsättning politiska och kollektivistiska idéer. Infödda européer har om och om igen blivit tillsagda av sina ledare att vara toleranta och accepterande gentemot muslimer. Det har de också varit. Och det kan mätas genom 1) de summor skattepengar de har investerat
i sjukvård, bostäder, utbildning och välfärd för muslimer och 2) de hundratusentals muslimer som knackar på Europas dörrar för att få komma in.
Om de människor som ryar om att Europa är intolerant har rätt, om där faktiskt fanns xenofobi och förtryck av muslimer, då skulle vi ha sett motsatsen. Det skulle ha skett ett muslimskt uttåg ur Europa.
Det finns förstås ett större, internationell motsättning mellan islam och väst. Irak- och Afghanistankrigen är delar av den, för att inte tala om de
pågående striderna mellan israeler och palestinier och Irans nukleära ambitioner.
Men den motsättningen får absolut inte inte blandas ihop med lokala problem med att assimilera de muslimer som har fått permanent uppehållstillstånd och medborgarskap
i europeiska samhällen.

Ayaan Hirsi Ali
kulturen@expressen.se

Ayaan Hirsi Ali är före detta ledamot i det holländska parlamentet och författare till självbiografin En fri röst.
Översättning Nina Lekander.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag