Kvinnorna tänker som Göran Hägglund men röstar rött som sina män.
Dilsa Demirbag-Sten ser familjenormen styra i Rinkebys valdistrikt.
Han säger att ingen bryr sig om valet i Rinkeby. ”Här är alla anarkister”, ropar han åt mitt håll med ett leende och försvinner mot tunnelbanenedgången. De rödgröna har fortsatt att öka sitt fäste i valdistriktet. Invandrargrupperna röstar traditionellt rött. Men det politiska engagemanget är generellt svagt. Rinkeby har landets lägsta valdeltagande. Taktiska politiker har under valtider åkt ut till de mest invandrartäta bostadsområdena och låtit sig fotograferas med mörkhåriga barn. Alla är vi ju för mångfald.
Även svenska imamer har förstått invandrargruppens politiska potential och uppmanar deltagarna i fredagsbönen att rösta på KD, eftersom partiet anses ha samma syn på kvinnor och homosexuella. Konservatismen vädrar morgonluft. Det finns röster att hämta.
Religion, familj och moral är ett bra bete när man röstfiskar bland dem som håller familjen i strama tyglar i ett främmande land där allting är ett hot mot gemenskapen.
För tjugo år sedan var det turkar, greker, bosnier och kurder som fyllde Rinkebys gator och torg. Männen samtalade på kaféerna om sitt politiska engagemang i hemlandet och om värken i ryggen efter alla timmar vid ratten i taxibilen.
I dag är det nyanlända somalier som umgås på Rinkebytorgs bänkar. Många är utan arbete. Kvinnorna syns vid grönsaksstånden och i affärerna. De har ett ärende och ett mål med sin närvaro i det offentliga rummet, medan männen ser det som ett rum med utrymme nog att flanera i. Klansystemets könsnormer är tydliga på torget och männen flyttar på sig när jag sätter mig på bänken bredvid. Jag har en fallenhet för att se klankultur. Inom loppet av några minuter har alla män runt mig försvunnit och bänken bredvid är helt tom.
Som flyktingbarn växte jag upp med skuldkänslor för alla dem som inte fick möjligheten att fly. Att vara kurd innebär vissa förpliktelser. Man ska alltid ge mat till andra och själv ta sist. Barn och gamla först. Det måste låta konstigt för en svensk, men mat är en bristvara i många länder och minnet av fattigdom och utsatthet är alltid närvarande vid ett kurdiskt middagsbord.
Jo, jag reser mig för äldre såväl på bussen som hemma i vardagsrummet och jag förmår inte tilltala mina äldre landsmän med förnamnet. Är jag beredd att acceptera att mina föräldrar kanske kommer att bo på äldrevården? Tveksamt. Familjebanden som har orsakat mig de svåraste prövningarna i livet är också de starkaste jag har. Rätten att ifrågasätta har jag som många andra tvingats erövra på ett smärtsamt sätt.
På Rinkebytorg är utrymmet för de individuella fri- och rättigheterna trångt. Här är familjens roll som samhällsbärare tydlig. Men Krist-demokraterna har trots sin familjevurm inget större fäste här. I de senaste valet sjönk rösterna från 4,1 till 3,6 procent. Med tanke på partiets betoning av familjen som samhällets fundament borde egentligen fler människor
i Rinkeby rösta på Sveriges mest konservativa parti.
När Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglunds ansikte dyker upp i tv-rutan lägger många av mina kvinnliga släktingar huvudet på sned och får något milt i blicken. Mor nickar instämmande när han frågar vart medmänskligheten och omtanken om vår nästa har tagit vägen. Ja, vart är samhället på väg? Barnen respekterar inte längre de äldre och se på alla dessa gamlingar som har övergivits av sina närmaste. Det är ju för våra barn och våra föräldrar vi lever.
Medan männen deltog i demonstrationer och i bland satt fängslade i åratal, var det kvinnorna som torkade upp, tvättade, tröstade barnen och tiggde pengar av släkten för att överleva när familjeförsörjaren torterades i turkiskt fängelse. Våra mödrar höll ihop familjen och sina liv under svåra omständigheter.
Men som många andra lägger min mor sin röst av lojalitet på samma parti som far alltid har röstat på. Vi ärver oftast vår politiska hemvist. Söner och döttrar röstar som sina föräldrar. Och många invandrade kvinnor röstar som sin man. Om kvinnorna i min släkt genomgick ett partitest skulle förödande många visa sig vara Kristdemokrater. Fruktan för gud, respekt för äldre, barnens väl och kärleken till medmänniskan är det som styr deras relation till omgivningen. Allt det där som de alltid har sagt att det finns för lite av i Sverige.
Men familjelojaliteten är starkare och det som händer i den privata sfären är viktigare än det som sker utanför den. Hustruns potentiella röst på Kristdemokraterna går istället till det andra blocket. Det som representerar makens politiska övertygelse, grundlagd under den politiska kampen i hemlandet.
