Det finns en kvinnlig kunskap som bara är möjlig om man har varit med ett tag. Det är inte en behagfull kunskap. Det är den kunskap som gör kvinnor till bitterfittor och surkärringar. Med åren får man en allt starkare känsla för hur patriarkatet funkar på djupet, och ser avgrunden mellan manlig frihet och kvinnlig allt tydligare.
Men om man ska kunna behålla sin civiliserade fernissa och inte bara framstå som gäll, osympatisk och lynnig, måste man hitta vägar att hantera sin förtvivlan över den sociala rollbesättningen.
Försvaret mot den rena hysterin kan till exempel ta sig uttryck i ett roat och tillbakalutat överseende. Det är den massiva surkärringens coola visdom, iakttagelseförmågan ur ett kvinnligt underläge där man faktiskt ändå, för att överleva och för att få behålla sin familj och sina kompisar och inte hamna helt och hållet i skitjobbig-facket, måste välja sina strider.
Kvinnor som kollar. Brita Öberg som Eulalia och Mona Geijer-Falkner som Kristin i Åsa-Nisse. Foto: Hans Sjöberg
Majgull Axelsson har byggt ett helt författarskap kring det kvinnliga skarpsinne som inte alltid är säljbart på personlighetsmarknaden, och den har gjort henne till en mycket älskad författare. Dessvärre finns det också risker med gestaltningen av kvinnlighetens underjordiska intelligens. Det märks i nya boken, Moderspassion.
Huvudperson är Minna, ägare till en vägkrog i Arvika, och tidpunkten en stormig översvämningsnatt. Minnas surrkärringbitterhet är en underbar, konstruktiv kraftkälla för mig som läsare, och den gör att jag frestas att kalla den här boken för feelgood trots att flera av karaktärerna dör eller råkar ut för allvarliga skador och att den i grunden handlar om sorgen över dotterns självmord.
Men tyvärr blir Minnas krassa genomskådande åtminstone bitvis för slängigt och roligt. Det är en balansgång där Axelsson ibland mister greppet om den pricksäkert tragiska undertonen och låter handling och repliker slå över i något som nästan liknar ofokuserad buskis.
Kraften ur den fula, oacceptabla kvinnligheten försvinner in i det excentriskt charmiga och ofarliggjorda, och de flesta karaktärerna, som exempelvis den extremt masochistiska och självömkande Anette, blir i det läget parodier snarare än levande varelser.

Jag är fortfarande full av beundran inför Majgull Axelssons iakttagelseförmåga och klokhet, men moderspassionen som den skildras här hade kunnat bli betydligt tyngre utan övertydligheter. Moderspassion är en rolig bok, och visst är den läsvärd som smart underhållning. Men jag har svårt att hantera besvikelsen över att den inte blir subversiv på riktigt, och att den inte når upp till sin egen, fulla potential.