Magnus Haglund rekommenderar Maja-Maria Henrikssons Jag finns och Sonya Hartnetts Fjäril som två välskrivna tonårsböcker där ingenting är tillrättalagt.
Den sammanbindande länken mellan dessa båda ungdomsromaner, Jag finns av debuterande Maja-Maria Henriksson och Fjäril av den australiensiska Almapristagaren Sonya Hartnett, är att de båda huvudpersonerna är 14-åriga flickor. Annars är de extremt olika, både till stil och innehåll.
Där den ena är stram och koncentrerad i skildringen av det våld och de övergrepp som huvudpersonen utsätts för – med ursinnet bara strax under ytan – är den andra försåtligt avspänd i sin vardagsrealism. Det vill säga tills man förstår att maktspelet och intrigerna också i denna berättelse är av det förgörande slaget, även om våldet äger rum mer på insidan än utsidan. Böckerna har alltså mer gemensamt än man i förstone kan tro.
Hartnett är en fullfjädrad virtuos vad gäller konsten att konstruera en historia som innehåller hela skalan av känslolägen. Samtidigt är det med en närmast Ibsensk nykterhet och behärskning hon frilägger de livslögner som de beskrivna personerna är indragna i. Det som imponerar är just konsekvensen
i berättandet, det på en gång sammanhållna och konfliktfyllda.
Människorna förflyttar sig som om deras rörelser vore koreograferade, i noggrant utformade filmscenerier, och det är denna metanivå som gör historien så känslostark. Det som går sönder gör det gradvis, som skevheter i jaguppfattningarna, inte minst hos huvudkaraktären Plum som under berättelsens gång kommer att fylla 14 år. Som uppväxtskildring är Fjäril ohygglig, närmast skoningslöst, och ändå finns det ett slags hopp i konfrontationen med alla livsförfalskningar. Boken lägger ingenting till rätta. Den litar fullständigt på sina läsare.
Detsamma gäller Maja-Maria Henrikssons debutbok som inte bara är påfallande välskriven i sitt sammanbitna allvar och sin återhållsamma vrede, den frilägger det grafiska våldet och de psykologiska övergreppen som drabbar Johanna utan skildringen någonsin känns spekulativ – effekten blir en sorts förtvivlans humanism, utan varje försök att chockera.
Det är på många vis en ovanlig bok. Den är så fruktansvärt arg på det förljugna psykologiserande som maktpersoner inom skolväsendet tar till för att distansera sig och frånsäga sig ansvar. Det gäller också mammans hyckleri och blindhet inför det som händer med Johanna. Många studsar säkert inför det oförsonliga i skildringen, men det är bland annat kompromisslösheten som gör boken så stark.
Försvaret för individen är ett försvar även för fantiserandet, för tankarna på andra verkligheter och andra identiteter, och när Johanna hittar sin styrka utvidgas det inre rummet, just därför att befrielsen är hennes eget verk. Det som gör ont har en väldig kraft och man slår igen boken med en känsla av triumf.
