Magnus Haglund läser Maha Maria Henrikssons ungdomsroman Inte på riktigt inte på låtsas.
Den skulle kunna heta Jag finns inte, uppföljaren till Maja-Maria Henrikssons uppmärksammade och ytterst begåvade debutbok Jag finns. Det gör den förstås inte. Men berättelsen om Johannas liv efter de systematiska övergrepp hon utsattes för i den förra boken, präglas också här av en skärpa i språket, en återhållen vrede och ett registrerande av detaljer som gör världen fysiskt påträngande. Som om texten vore skriven i ett tillstånd av konstant illamående.
Ja, också detta är en jobbig bok att läsa, fast på ett lite annorlunda vis. Här är Johanna inte bara några år äldre. Hon är också en suddigare karaktär, full av självtvivel, och avståndet till människorna runtomkring henne skapar en tilltagande känsla av overklighet. Johanna lever bara till hälften och känner sig som en fluga mellan två fönsterrutor. "Den ser världen på andra sidan rutan, men den kan inte lämna det lilla utrymmet mellan glasen."
Eländesskildring, gnäller säkert en och annan vuxen läsare. Måste allt vara så nattsvart beskrivet? Det som är trasigt laddas ytterligare av baksidestextens förtydligande: Inte på riktigt inte på låtsas bygger på Maja-Maria Henrikssons egna erfarenheter.
Men gränslinjen mellan det fiktiva och det självupplevda är svårbedömd och en del av kvaliteten ligger just i känslan av gungfly, båda språkligt och mänskligt. Samtidigt hänger boken inte riktigt ihop. Den är fragmentarisk och ryckig, kastar sig från det ena till det
andra.
Mamman och hennes liv med Johannas avskyvärda styvpappa på ett håll, pappan och hans förvirrade verklighet på ett annat, och tillvaron med den flummige och kontrollerande pojkvännen på ett tredje. Johanna förflyttar sig utan att få något fäste och till slut hamnar hon, under dessa sommarmånader när hon är på väg att fylla 17 år, i ett totalt rotlöst kringdrivartillstånd. Inga pengar, ingen mat, inget hem.
Det är nästan som om Uppdrag granskning varit i farten, och en irriterande speakerröst hade ställt frågan: Får det gå till så här i dagens Sverige? Men Maja-Maria Henriksson stannar upp innan det där kommer in. Det strama iakttagandet av detaljer och situationer påminner mer om det filmiska berättandet hos till exempel Fassbinder och Cassavetes: det jävliga finns, det maktmanipulativa, själens svarta hål, och vad kan man göra annat än att konstatera faktum? Just i detta finns en sorts mänsklighet.