Det är sällan man minns vad det står i alla de rasistiska hatmejl som kommer. Men ett har jag svårt att glömma. Skribenten tyckte att Hitler hade fel som gasade ihjäl judar – han borde ju ha dödat araber i stället.
Resonemanget speglar åsikterna hos den allt starkare europeiska radikalhögern, som Magnus Linton skriver om i tre reportage från Ungern, Holland och Norge.
I Västeuropa bygger dess konspirativa hotbild inte på giriga judar i maskopi, utan på kopulerande muslimer, redo att införa sharialag så snart man är i majoritet. I Öst-europa tjänar dock fortfarande romer och judar som samhällets fiende nummer ett. En av de intervjuade ungrarna berättar: "Det finns inte en enda jude kvar i public service".
Lintons reportagerubriker kondenserar radikalhögerns hatobjekt till tre tydliga grupper: "parasiterna" (romer och judar), "ockupanterna" (muslimer) och "förrädarna" (kulturmarxister, för att tala med Anders Behring Breivik).
Reportagen är sökande, utan att vara hållningslösa. Den flitiga tidningsläsaren kommer inte att hitta några stora nyheter i denna debattbok.
Vi vet att Ungern håller på att få ett näst intill auktoritärt styre med fascistoida inslag. Och att Hollands förflutna som liberal högborg har förbytts i hysterisk islamofobi.
Anders Behring Breivik. Foto: Jon-Are Berg-Jacobsen
Bokens styrka ligger däremot i dess rotande i radikalhögerns perverterade psykologi. Artikeln om Norge och den specifika grogrunden för Breiviks dåd ger dessutom nya insikter, inte helt okontroversiella.
Alla skulle inte skriva under på att den norska nationalromantiken bäddade för Breiviks dåd. Att skriva in honom i samma sammanhang som Geert Wilders och Marine Le Pen är även ett ställningstagande mot att Breiviks dåd var ren galenskap. I stället var det den yttersta konsekvensen av den hatretorik som är mainstream bland högerpopulister. Vi känner igen tankarna om en extrem tidsanda och vad den kan legitimera från Gellert Tamas
Lasermannen om det svenska 90-talet.
Skillnaden mot i dag är att det har blivit så mycket lättare att skapa alternativa världsbilder åt grupper som hungrar efter enkla svar på svåra frågor. Den som söker bekräftelse på sin berättelse om muslimen som till naturen icke-demokrat, ständigt barnalstrande och kulturellt statisk, behöver inte leta länge.
Jobbik-anhängare bränner EU-flaggan. Foto: Szilard Koszticsak / Epa / Scanpix
Man kan inte bli annat än dyster av Magnus Lintons välskrivna reportage. EU är i djup kris, med en explosiv ungdomsarbetslöshet. Också socialdemokratin krisar, med en delvis politiskt hemlös arbetarklass som följd. Borgerliga regeringar, tack och lov inte Sveriges, har samtidigt sugit upp politik från högerpopulisterna. Hur motar man i det läget det rasistiska monstret i grind? Tyvärr känns den liberala ungrare, som säger att "EU är mitt sista hopp", aningen optimistisk.
Linton närmar sig ett svar när han refererar Ian Burumas tankar om hur Upplysningen kommit att missbrukas av främlingsfientliga krafter. Upplysningen hade en "total respekt" för meningsmotståndare, påminner Linton.
Själv framträder han som en beundransvärt tålmodig upplysningsman när han med enkel statistik punkterar den rasistiska myten om att muslimer alltid föder många barn, oavsett klass och annan samhällskontext. Linton diskuterar om man verkligen ska "ta debatten" på det här sättet, eller om det tvärtom bidrar till att stärka populisternas verklighetsbeskrivning.
Jag tror att han gör rätt. Bara genom att envist vägra rasifiera samhällsproblem och rationellt underminera högerpopulisternas retorik kan man komma någon vart.
