Vad gäller knark finns det inom svensk pressetik en inofficiell men påtaglig regel. Den som skriver om det måste märka sina alster med varningstrianglar som klargör för läsaren hur fel och farligt det är. Beredvilligheten att underkasta sig den principen var det som punkterade journalisterna Lasse Wierups och Erik de la Regueras annars intressanta bok Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman, som kom ut i våras. Bra journalistik skrivs inte på folks näsor, inte ens när ämnet är nasalt.
I årets andra svenska kokainbok, Cocaina – en bok om dom som gör det, avdramatiserar författaren Magnus Linton redan i förordet frågan om privatmoral genom att kort berätta om ett eget gammalt kokainköp hemma hos en åldrig langare i Bogotá. Med det lämnar han kokainet som knark, huruvida det är rätt eller fel att snorta, vilket faller sig naturligt i en bok om Colombia, där kokain inte längre betyder kokain, utan ”allt”, som Linton beskriver det.

I vackra och tragiska reportage, som sträcker sig från kokainmetropolen Medellíns nyputsade fasader till kamouflerade kokaodlingar på Andernas sluttningar, beskrivs i stället kokainberoenden som är ekonomiska, militära och politiska. Detta i ett land där de sociala orättvisorna ännu är av feodal omfattning och natur. Kring det finns en gammal konflikt som när kokainet kom in i bilden muterade till ett gigantiskt monster med många och skiftande ansikten.––––
De fattiga och regelbundet fördrivna kokabönderna är beroende av en gröda som säljer sig själv, hur långt från civilisationen den än odlas. Gerillakrigarna och paramilitärerna som slåss om markerna behöver kokainet för att finansiera sitt våld.
På andra sidan myntet är militär och regering beroende av statistik som antyder att USA får valuta för sina miljardtals antiknarkdollar, så att staten har råd att fortsätta kriget för territoriell kontroll.

I ett evigt krig blir siffrornas roll att skapa en illusion av kontroll och förnuft, och just därför föder ”statistikhorandet” – som en intervjuad åklagare bedrövat kallar det – det värsta vansinnet. Magnus Linton beskriver utförligt paradexemplet på det, skandalen kring ”los falsos positivos” (de falska framgångarna) där colombiansk militär helt nyligen mördade kanske tusentals civila unga män, klädde liken i uniformer och mot bonusbetalningar varudeklarerade dem som framgångar i kriget mot gerillan.

Som alla berättelser som skildrar knarkkriget utan lögner är Cocaina överhuvudtaget en skildring av blodig meningslöshet. De knarkkrigets proletärer, på båda sidorna av den diffusa lagen, som Linton bygger sin berättelse på är marionetter som under sina korta liv styrs runt i cirklar, i en oändlig pjäs. Knarktrafiken påverkas inte, hur många människor och hektar regnskog som än dör. Men dramat blir mer begripligt med insikten om att det egentligen handlar om något annat.
Av alla spännande stråk i Magnus Lintons berättelse handlar det mest fascinerande om hur USA:s knarkkrig i Colombia inte längre handlar om att förinta kokainet, utan om att med drogen som förevändning bibehålla geopolitisk makt i regionen.

Den här aspekten gör det ännu svårare att föreslå en enkel lösning på den humanitära katastrof som är det globala knarkkriget. Magnus Linton är klok nog att inte avslutningsvis förkrympa sin magnifikt komplexa berättelse till ett litet åtgärdspaket.
Efter att intressen och beroenden under fyrtio år av knarkkrig har trasslat in sig i varandra kan man inte säga mycket mer om vägen ut än att den måste hittas.