Det står en vit skåpbil parkerad utanför ett daghem i Magnus Dahlströms nya roman Sken. En äldre man har nyss varit inne och hämtat vad han och dagispersonalen tror är hans barnbarn.

Den vita skåpbilen är som bekant ett återkommande inslag i en vandringssägen om pedofiler som är ute efter att röva bort små barn. När Dahlström i förbifarten noterar närvaron av en sådan bil gör han något som är ytterst ovanligt i hans författarskap – blinkar ironiskt till läsaren. Visserligen blir denna blinkning inte mera än en ryckning i ögonlocket, men läsaren gör klokt i att skärpa uppmärksamheten. Här kan finnas flera fallgropar.

Liksom Spådom – Dahlströms remarkabla återkomst i fjol efter 15 års tystnad – är också Sken ett slags triptyk: Tre berättelser som speglar varandra framför allt i likheten mellan personlighetstyper och social ställning. I Spådom berättar tre män i mellanchefspositioner – en läkare, en polis och en socialsekreterare – i jagform om sin växande paranoia i takt med att de stiger i graderna. Man kan läsa romanen som en tredelad studie i den fascistoida karaktärstypen, om än inte lika explicit genomförd som i Dahlströms ungdomsverk Fyr (1987).

I Sken, vars titel jag fortfarande grunnar på, möter vi tre kvinnor, skildrade i tredje person, som alla befinner sig i underordnade positioner: en arkeologistudent, en barnskötare på ett daghem, ett vårdbiträde på ett äldreboende för dementa. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att männen i Spådom är just män eller att kvinnorna i Sken är just kvinnor. Lägger man ihop de båda romanerna kan man nog säga att Dahlström, åtminstone indirekt, kommer ut som feminist.

De manliga berättarjagen i Spådom beskriver sin vardag och sina konflikter genom att benämna ting, väder, rumsinteriörer och andra människors utseende. De röjer inte mera om sitt inre än vad den ofrivilligt insipprande paranoian avslöjar. Också i Sken betraktas skeendet utifrån, "objektivt", som hos P O Sundman eller i 50-talets nya franska roman. Fast här blir även de kvinnliga huvudpersonerna objektifierade genom att de framträder i tredje person.

Inga egennamn eller ortsspecificeringar förekommer i romanen. De tre kvinnorna skulle kunna vara en och densamma vid skilda tidpunkter i livet och yrkeskarriären – alltid underordnade högre chefer, men aldrig stillatigande. Arkeologistudenten i den första berättelsen tycker sig se andra mönster än sina manliga kollegor vid utgrävningen av en gammal boplats. De berömmer henne vänligt överseende men fortsätter att följa sina egna redan fastställda rutiner och teorier. Endast genom en försynt manipulering lyckas hon rubba deras banor.

Barnskötaren förväntas vara sjukskriven en längre tid sedan hon har övergetts av sin man, men hon vägrar att betrakta sig som sjuk och återvänder till arbetet. I denna den mellersta av berättelserna sker en knappt märkbar tidsmässig förskjutning på cirka fem år. Plötsligt har hon en ny man, medan den förre mannen och hans familj drabbas av svåra olyckor.

Vårdbiträdet på äldreboendet gör ett försynt uppror mot de fastlagda rutinerna som mera verkar vara till för personalens skull än de gamlas. Hon lämnar in en anmälan till arbetsledaren som dock river den i stycken. Både barnskötaren och vårdbiträdet har kvinnliga chefer. Om empati är en specifikt kvinnlig egenskap – vilket väl kan betvivlas – tenderar den hursomhelst att tunnas ut med stigande höjdnivå i den sociala hierarkin.

Mina försök till tolkning av Dahlströms senaste båda romaner är just bara försök – rätt grovhuggna sådana, som i ett pussel med bara sex bitar. Men jag är övertygad om att Sken är en medveten pendang till Spådom, att romanerna upprättar ett slags kommunikation med varandra.

Det märkliga med dem är dock inte huruvida pusselbitar eventuellt faller på plats, utan snarare den smygande ovissheten om vad som rör sig under textens yta, en latent oro som Dahlström förmedlar med ett till synes oberört tonfall i den neutrala registreringen av yttre fenomen. Det är kanske denna skenbarhet som titeln syftar på.