Per Wirtén (
Expressen 22/8) vill apropå Maja Lundgrens bok
Myggor och tigrar veta om förlaget är berett att dra en gräns för vad som kan sägas och ges ut. Han efterlyser etiska regler för hur långt litteraturen får gå. Hur ser vår policy ut?
Jag har svårt att föreställa mig några sådana generella regler, som inte skulle påminna om censurregler. En litterär text kan inte prövas annat än i sin egen rätt. Varje litterär text har sina skäl att se ut och namnge som den gör. De har med dess avsikt och dess mångtydighet att göra. Detta kan inte stämmas av mot generella regler. Litterär etik och estetik går inte att skilja åt, de samverkar.
I Maja Lundgrens fall föregicks
Myggor och tigrar av romanen
Pompeji (2001) som blev en stor framgång. När författaren presenterade sin nya roman visade den sig beskriva denna framgångssaga som en helvetesvandring; hur en kvinnlig författare förödmjukas, trycks ned och trakasseras i en manligt präglad medievärld, som också förlaget är en del av, och det motstånd hon i sitt underläge försöker bjuda med det enda hon har – penna, papper, talang och mod. Det är en ohöljt självbiografisk, realistisk bok som gör ett utfall i en viktig, eftersatt politisk fråga: det orättvisa könssamhället. Därför måste den nämna varje sak, varje person vid sitt rätta namn. De namngivna personer Maja Lundgren uppehåller sig utförligast vid visar sig dessutom vara hennes arbetsgivare och uppdragsgivare – de bör tåla en granskning.
Om den kongeniala form hon gett sin text, som har sina rötter i Strindbergs romaner och stridsskrifter – som för många är själva inbegreppet för litteratur – och de provokativa, teatrala och konceptkonstsliknande sidor texten får i dagens kulturella kontext har redan åtskilligt intressant hunnit skrivas sedan boken kom ut.
Författaren drivs framför allt av sin sanningslidelse som dras så till sin spets att realismen stundom övergår i surrealism. För att få sin verklighet genomlyst föreställer hon sig att hon lever i André Bretons glashus: transparens och uppriktighet brutet genom det egna jagets prisma. Ingen läsare kan ta fel på att det är hennes egna upplevelser hon går till botten med. Hon håller sig strikt till det hon varit med om själv; det handlar om en författares erfarenhetsmaterial, det måste förlaget lita på och det måste förlaget vara berett att hjälpa henne att hävda.
Att hit hör även vånda och kritisk prövning av författarens avsikter framgår av samtalet i boken mellan förläggaren och författaren.
Såtillvida är det samma gamla policy som var vägledande på Strindbergs tid, på autodidakternas tid, på 50-talet, när Agnar Mykle fick en fristad i Sverige, och för rapporter och politiskt motiverade självbiografier och dagböcker på 60- och 70-talet.
Magnus Bergh
kulturen@expressen.se
Magnus Bergh är förläggare på Albert Bonniers förlag.
