Vi måste prata om Magasin 3, för det är något som är skevt. Det ser okej ut, som i den nyöppnade Something turned into a thing – verk ur samlingarna vars gemensamma nämnare är oväntade sammanställningar. Som Wim Delvoyes avloppsrör i gjutjärn som vilar på guldkantade porslinspelare med rokokominiatyrer på. Eller Tom Friedmans monokroma väggmålning – gjord med blå tandkräm.

Av något har blivit något annat. Saker är inte vad de ser ut att vara. De vill få oss att haja till, utmana vårt vane­seende, de är sentida ättlingar till protosurrealisten Lautréamonts paraply och symaskin på ett operationsbord.

Men den som får sin verklighetsuppfattning allvarligt skakad här har knappast besökt en konstutställning sedan Ulf Linde tog studenten.

Something turned into a thing är tydligare, mer koncentrerad, smartare installerad än Thrice upon a time för ett par år sedan (Expressen 16/9 2010). Likafullt saknas tyngd, eller kritisk massa. Magasin 3:s samlingar är inte riktigt tillräckligt bra för samlingsutställningar.

Med tanke på de resurser som konsthallen har är det lite uppseendeväckande.

Jo, man har visat Bruce Nauman, Mona Hatoum och Chris Burden (som i höst har ett eget rum, med sitt för amerikanskt 70-tal fullständigt utopiska projekt med en inte bara bränslesnål utan också liten bil). Christian Boltanski och Ai Weiwei har varit här.

Jag tycker att de borde ha ställt ut Rachel Whiteread, Luc Tuymans och Tacita Dean också. De hade hellre fått köpa en post it-lapp av Sophie Calle än alla meter rep av Janine Antoni. Thomas Demand är skapad enkom för Magasin 3, men jag ska sluta. Intresserade kan höra av sig så skickar jag en lista.

I höst satsar man på Anton Henning, tysk autodidakt som målar senkubistiskt (gärna nakna kvinnor) och hänvisar till Marcel Duchamp. Det är lite som om hela Louisiana snedtrippat på LSD, på ett dåligt sätt. Det får en konstnär som Fernando Botero (han med anti-LCHF-porträttparafras­erna) att framstå som rätt okej.

Fast främst, bortsett från trots allt personliga smak- och humorpreferenser (jag har hört talas om några som tycker att Hennings konst är rolig, på riktigt), är det meningslös­heten. Blev vi inte klara med pastischer på modernismen för femton år sedan?

Konsthallen har i en text svårt att finna ord som förklarar konstnärens storhet. Man vågar sig dock på en anspråkslös jämförelse: "Den skämtsamma lekfullheten som man finner hos Henning ser man även hos Marcel Duchamp."

Där någonstans upphörde "skevt" att vara en relevant karakteristik.