Gunilla Brodrej ser hur bra Puccinis Butterfly passar i japanskt gatumode på Folkoperan.
Det är inte alla tyska operaregissörer som likt Peter Konwitschny försöker trycka ner en fyrkantig kloss i ett runt hål. Det är det han gör med sin obegripligt hyllade uppdatering av Salome på Göteborgsoperan. Tyska Katharina Thoma har flyttat Puccinis geishaopera Madame Butterfly (1904) till en samtida japansk storstad utan att kapa huvudet av hela verket.
Den moderna japanska kulturen är minst lika omhuldad av vår tid som av sekelskiftespubliken som inredde sina salonger med blommiga vaser och förpestade sitt liv med opium på skumma inrättningar. Numera menar vi inte träsnitt eller ens kimonos med japansk estetik utan manga, kawaii, lolita, Toky hotel och Hello Kitty.
Borta är alltså det lilla pittoreska bambuhuset som den egotrippade löjtnant Pinkerton låtit bygga som sitt lilla kärleksnäste uppe på berget där hans temporära lilla fru Cio-Cio San, kallad Butterfly, snart ska bli dumpad och isolerad. Folkoperans geniala scenografi (Julia Müer) är uppbyggd kring en tråkig tvåa bland andra i ett höghus i Nagasaki. Besökarna klättrar inte längs berget utan går i trappor. Allt reflekteras och genereras ur Puccinis musik som förstärkte och fördjupade Illicas text. Det pentatoniska temat som drar in genom Butterflys vardagsrum påminner om släktens stränga krav och det kontrasterande citatet från Stars spangled banner om Pinkertons hemland, dit han snart ska resa för att ta sig en ”riktig fru”. Men inte ens den amerikanska svinpälsen är fyrkantigt framställd.
Thoma har arbetat med personregin, sådant brukar ge musikaliskt resultat. Somliga tar regin bättre än andra, men överlag är det en strålande ensemble (jag såg lag ett). Den stora kärleksduetten där Pinkerton är pilsk och Butterfly ängslig är den naturligaste jag sett på en operascen på mycket länge. Butterfly är bara 15 och hela arrangemanget kan tyckas förfärligt, men att gifta sig med honom är en möjlighet för Butterfly att komma loss från sin familj och, like it or not, Puccini har musikalisk medkänsla för dem båda.
Butterflyrollen är ett berg att bestiga. Både sceniskt och vokalt. Charlotta Larsson orkar och mer. Hon har ett fantastiskt uttryck både i de drömskt naiva och de rått, realistiska partierna på väg mot harakirin. Det är både spännande och gripande. Och Larsson har hittat fram till ett kroppsspråk som får henne att se ut precis som en 15-åring jag känner.
Men det är inte kärleksparet som är föreställningens hjärta. Puccini investerar minst lika mycket känslor i den amerikanske konsuln, Sharpless (Anders Larsson) och Butterflys ”nanny” Suzuki (Ivonne Fuchs), som måste ses och höras för att det är de som är du och jag i den här operan.
Det finns bekymmersamma scener, som när Butterflys barn ideligen skuffas in i skrubben eller när aparta figuranter klättrar på väggarna. Och jag är arg för att jag inte får gråta på slutet av den här snyftaren, för att sångarna stjäl sorgen och inget blir över till mig. Men första akten är tajt som en bra film och överlag är Madame Butterfly det bästa och mest äkta som hänt på Folkoperan sedan Mira Bartovs Rigoletto 2006.
