I början ser det illavarslande ut. Madame Bovary nedsänkt i ett modernt materialistiskt helvete. Hundratals svartvita fotografier på titelfiguren över hela scenrummet. En mikrofon som intar samma funktion som dokusåpans biktbås - dit söker rollerna sig för att redovisa vad som rör sig i deras inre.

Man vill sucka. Det finns, trots allt, en gräns för hur många gånger man orkar höra klagovisan om vår senkapitalistiska tids narcissism. Inte minst från en ungdomsscen. Och i synnerhet om en klassisk romangestalt framställs som ett slags Lyxfällan-offer.

Tack och lov är Annika Silkeberg en vaken och oförutsägbar regissör. Det som till en början farligt mycket påminner om en moralkaka om puckad modebloggarmentalitet och medelklassiga skitdrömmar blir efter hand allt svårare att värja sig emot. Inte minst på grund av sin intensitet, mörka humor och energiska ensemble.

Madame Bovary är kort och gott utmärkt teater där var och en av skådespelarna visserligen lyser som stjärnor, men på en gemensam himmel. Johan Holmberg gör sin Charles Bovary med det slags fysiska ironi som han har blivit en mästare på - när rösten talar om vikten av att kämpa vidare visar kroppen på någonting annat.

Danilo Bejaranos bedårande player Rodolphe – med gylfen beredvilligt uppknäppt – tycks bokstavligen brumma fram sina repliker från skrevet. Och Adam Pålsson – minnesvärd redan som scenskolepraktikant i Unga Klaras Uppfostrarna – förlänar sin unge dandy Léon både charm och integritet.

Ändå skimrar Alexandra Drotz Ruhns gestaltning av Emma Bovary lite extra. Det är ett porträtt som går på tvärs mot det traditionella: här är Emma gapig och vulgär som en fjortis på nattbussen, närmast våldsam i sitt behov av sex, kläder och snabba förströelsefixar.

Samtidigt allt tommare. Inte är det den förlorade hedern som gör att Emma går under i slutet – här framstår självmordet snarare som ett slags hämnd på en värld som helt enkelt är för tråkig, fantasilös och grå att leva i.

Det är skickligt hanterat. Och faktiskt första gången som jag tycker mig få en glimt av Madame Bovary på riktigt, hon som finns omkring oss och i oss dagligen.