Till att börja med: Punkt SE var död. Det råder inget som helst tvivel om den saken. Lika död som en spik i en dörr.
Dessutom död vid ankomst, när den lämnade pressarna en blaskmulen höstdag för tjugo månader sedan. Redan gratisutdelades det ett lysande framgångsexempel (Metro), och ett pengaslukande monster från Bonnier (City), så vad skulle vi med mediehuset Schibsteds tredjetidning till? Det var inga läsare som högljutt krävde ännu en. Det var ett renodlat strategikrig.
Målet: att förstöra för konkurrenterna.
Medlet: en liten tidning som handräcktes av taggade utdelare som fått namn från en Charles Dickens-roman: kolportörer.
På gatorna stod de gamla, lågutbildade och invandrade redo att trycka tidningen i våra händer. Varje morgon. Tidigt och lågavlönat. Kolportörerna var långt från att ens få lyfta pennan i Punkt SE:s spalter, där var det samma Gynningar, Schulmän och Jutbringar som i andra kolumner.
Kommer någon sakna dem? Jag menar, sakna kolumnisterna? Sakna kolportörerna?
För det norska mediehuset kostade tjugomånaderstidningen 340 miljoner kronor. ”Det var det värt”, sa Schibsteds vd Gunnar Strömblad i går och lät som en dickensk rövarbaron.
OLLE LIDBOM