Efter Tjechovs död fann man i ett bankfack ett opublicerat ungdomsdrama som saknade både måtta och titelblad, en oformlig prototyp till hans mogna pjäser, en torso för regissörer att yxa till mänsklig gestalt och döpa efter eget skön.
Vanligen får pjäsen namn av sin huvudperson, skolläraren Platonov, en landsbygds-Casanova som på ett eller annat sätt är involverad med rollistans samtliga kvinnor, en 1800-tals-Hamlet som med giftiga repliker far ut mot tidens förfall, en rysk Alceste som beklagar sig över människors falskhet, fastän han själv är falskheten personifierad.
När Alexander Mørk-Eidem – nyligen utsedd till Expressens teaterpristagare 2011 – sätter upp pjäsen på Stockholms stadsteater har han döpt den till
Lycka. Den är en titel som har explicit täckning i Tjechovs text, där rollgestalterna fåfängt strävar mot samma undflyende hägring.
Men Mørk-Eidem är listigare än så. På stadsteatern råkar just nu finnas en skådespelare vid namn Fredrik Lycke, mest känd som musikalartist. Det är han som spelar Berger i Hair. När Tjechovs pjäs också i Mørk-Eidems version får samma namn som huvudpersonen gäller det alltså skådespelaren och inte rollgestalten, och i konsekvens därmed får också resten av ensemblen bära sina egna namn i föreställningen.
Alexander Mørk-Eidem. Foto: Ylwa Yngvesson
Vad som är höna och vad som är ägg i detta upplägg är oklart, men greppet gör transplantationen från ryskt 1800-tal till svensk nutid lika osökt som smidig. Staffan Skotts moderniserade översättning har därtill piffats upp med könsord och finansiella tidsmarkörer.
Att Mørk-Eidem bättre än de flesta behärskar den sortens dramaturgiska kirurgi visade han redan med sin uppsättning av
Tre systrar häromåret, där konflikterna vid ett ryskt gods i övergången från feodalism till kapitalism helt självklart överfördes till en norrländsk garnisonsstad vid tiden för folkhemmets avreglering.
I Christian Friedländers fejkade Söderhavsmiljö - emellanåt fylld av svällande skum och virvlande foliekonfetti - är tiden lika fritt svävande som de erotiska konstellationerna, även om Fredrik Lyckes skäggiga gestalt utan ommaskering är hämtad direkt från Hairs 60-tal. Hans liberala libertinism får dock här inte samma gensvar hos publiken som applåderar när hans snälla fru (Frida Hallgren) lämnar honom.
Att den velande sexmissbrukaren vid det laget har börjat visa upp alltfler skäggiga multipler i överläggning med hans samvete ger honom inte absolution, inte ens när han vådaskjuts till döds av en laddad metafor i slutscenen.
Det skottet kommer som en befrielse inte bara i tematisk mening. Mørk-Eidem har varit alltför hänsynsfull mot den unge Tjechovs betänkligt framtunga aktindelning. Hade han strukit bort en timme till före paus skulle han inte bara ha skonat skinkor och urinblåsor utan kasserat in ännu en odiskutabel fullträff. Nu är den bara diskutabel.
I sina bästa stunder gör annars de metateatrala upptågen - ledda av Jörgen Thorssons lojt legitimerade lekare - publiken lyckligare än den borde känna sig.
