Mozart. Han är en Mozart. Salem Al Fakir har kört om det kungliga Salieri-gänget med hovkompositörerna Gessle, Uggla, Ledin & Co. Vår spelman är nominerad till sju grammisar.
Men bäst är denne lurige lirare live.
Omgiven av mörkaste vinterslask ser och hör jag Salem och hans band två av årets 50 spelningar. På Sigurdgatan 25 i Västerås dyker han upp genom kolsyreröken stajlad som en ung Povel Ramel, i ljusblå kostym och mörk keps. Studsar in under introt till franskt drömska ”Waltz for Paula”, böjer sig över xylofonen och leder sedan lika vilt som elegant en och en halv timmes dynamisk spelning av en sort som spretar genrer och pekar finger åt smarta nischer och snabba cash. Vackra melodier, lekfulla beats, fantasifulla sättningar, galna fusionutflykter, oskuldsfull röst, infernaliskt skrik, och – total koll. Överraskningar, men inte av den obehagliga sorten. Publiken sjunger med, när det går.
På Debaser i Stockholm släpper Salem ut lockarna och visar bleka huden i en rockigare spelning med flera nya låtar. Han kastar sig över keyboarden som om den vore hans käraste ägodel.
– Jag har alltid tyckt att det har varit jättekul att spela a vista, säger Salem.
Kul att läsa musiken direkt från bladet. Han har tillgång till alla toner, harmonier och taktarter. Han kan använda dem om han vill. Därför fri.
– Men jag har ändå alltid spelat mest ”med örat”.
Salem Al Fakir måste porträtteras i rätt miljö. Alltså väljer vi Confidencen vid Ulriksdals slott, Sveriges äldsta bevarade rokokoteater.
Vi går mellan rummen och suckar över atmosfären. Det knarrar i de gamla trägolven. Vi gläntar på dörren till salongen, där man repeterar för nyårskonserten. Kjerstin Dellert dansar ringdans med en björn och några barn.
– Nu vet jag, viskar Salem. Jag har varit här. Vi fyllde en hel bil och åkte hit. Jag var pytteliten och vi satt där framme vid scenen.
Det var med storasyster Aminah han framträdde, hon cello och han fiol.
Salem började tjata sig till fiolen när han var tre, och vid femton år, när han hade spelat intensivt i elva år, bestämde han sig för att sluta. Han lämnade sin oortodoxe fiollärare Michail Kazinik som inte bara hade introducerat Salem för den klassiska musiken utan också för konsthistorien. Vägen till en egen tolkning gick genom en djupare kunskap om sammanhanget och samtiden.
– Om jag skulle spela ett impressionistiskt stycke fick jag se på massor av konst innan jag ens började spela, säger Salem. Jag lärde mig väldigt mycket.
Det var i samband med den andra Rysslandsturnén, när Kazinik ville att Salem skulle börja tävla, som lusten och självförtroendet började avta.
Salem sökte upp en annan fiollärare för att få ”a second opinion”. Hon var också ryss, men företrädde en annan skola.
– Och vem är du, jämfört med Bach, sa läraren när hon hört honom spela sin favoritfuga. Sedan slog hon fast att han aldrig skulle kunna bli mer än en tuttiviolinist i en sämre orkester. Såvida han inte började om från början igen. Det, liksom utsikterna att bli ensamt turnerande soloviolinist, avgjorde saken. Fiolen på hyllan. Inte ett stråk på två år.
– Och då hade jag praktiskt taget sovit med fiolen.
Salem sökte in på musikgymnasiet Södra latin i Stockholm, klassiskt piano, antogs, bytte till jazzlinjen, hittade improvisationen och – motivationen.
– Det var bara bara lust. Jag skolkade från matten och satt timme efter timme och övade för att jag hade hört någon som var bättre på piano än jag. När jag spelade fiol blev jag tvärtom bara sur eller fick ångest om någon var bättre.
Jag frågar hur han blev så bra så snabbt på klassiskt piano, som han inte ens hade hållit på med, men han kan faktiskt inte svara på det.
Och efter några år kunde Salem ta fram fiolen igen, när han upptäckte att det gick att improvisera på den också.
På förra årets debutskiva This is who I am spelar Salem alla instrument, utom brasset som görs av hans yngre bror Sami. Han är tubaist i Uppsala Kammarorkester och Linnékvintetten, och jag har hört honom spela både i Kungliga filharmonin och i Hovkapellet, där storebror, Ayman, är fast valthornist.
När Salem blir gammal kan han skriva en släktkrönika och en självbiografi om sin stora svensk-syriska familj och hur allting började.
Publiken på Debaser vid Slussen lyser och på gästlistan står många med efternamnet Al Fakir. Salem ger sig inte förrän han har allas uppmärksamhet på scenen. Alla ska vara med.
– På en spelning i Lund åkte det upp 60 mobiltelefoner i luften under introt till ”Good song”, då var jag tvungen att bryta. Jag försöker att säga det på ett snällt sätt. Egentligen är jag jättearg. I stället för att vara där och uppleva tittar de in i en liten apparat som bara låter skit.
Kan du inte sakna den klassiska kontrollerade konsertpubliken från förr?
– Jag får doser av det nu med. Vi har haft en del konsertspelningar, även om de andra i bandet blir lite mer nervösa av det. Men jag tycker att det kan vara jätteskönt.
De andra i bandet kan inte noter, och Salem har lärt sig att musik är möjligt också utan allt det som han har lärt sig.
– Det jag fått med mig genom att spela mycket klassiskt, är att inte gräma mig om jag missar någonting. Det går ju inte, skrattar han. Jag har haft 20 år på mig att lära mig att förkorta den där upphämtningsperioden.
Salem har mycket integritet, men han är också en av de mest närvarande och mjukaste personer jag har intervjuat, hur ska det gå i en bransch som är så full av falska människor?
– Det gäller att släppa in folk så mycket att de känner sig välkomna, men skulle jag släppa in dem ännu mycket mer så skulle jag gå sönder. Men du har helt rätt. Under det här året har jag nog lärt mig att vara lite mer, vad heter det, cynisk?
– Jag säger nej till det mesta, men jag är arbetsgivare nu och då måste man tacka ja till företagsspelningar för att få ihop en turné.
Jag hoppas att den nya skivan blir lika spretig som den gamla.
– Den kommer att bli lika lekfull, men lite allvarligare. Jag är allvarlig någonstans, jag tror inte att folk orkar med en glad person hela tiden.
Skivbolagen brukar tycka att det är lättare att sälja tydligt nischad musik.
– Den här skivan har faktiskt sålt sig själv.
Det kan verka lättare för skivbolagen att sälja någonting med etiketten punk, fortsätter han, men det blir också ett hinder för dem som bestämt sig att de inte gillar just det.
Vad ska du göra nu?
– Nu ska jag bara skriva musik ett tag, det ska bli jätteskönt.
Salem åker vidare till tv-huset. Han ska hjälpa Nassim bakom kamerorna i den personalslimmade Bolibompastudion. På kvällen tittar vi extra noga på såpbubblorna som fyller rutan.
Tidigare pristagare:
1957: Sven-Erik Bäck. 1958: Sixten Ehrling och Göran Gentele. 1959: Karl-Birger Blomdahl. 1960: Gösta Nystroem. 1961: Eric Ericson. 1962: Matts Arnberg. 1963: Allan Pettersson. 1964: Herbert Blomstedt. 1965: Nils L Wallin. 1966: Folke Abenius. 1967: Ingvar Lidholm. 1968: Stockholms filharmoniska orkester. 1969: Jan Johansson. 1970: Cornelis Vreeswijk. 1971: Sten Broman. 1972: Evert Taube. 1973: Lars Gullin. 1974: Arnold Östman. 1975: Hilding Rosenberg. 1976: Frans Helmerson. 1977: Marie Selander. 1978: Freskkvartetten. 1979: Erik Saedén och Monica Zetterlund. 1980: Olle Adolphson. 1981: Sven David Sandström. 1982: Abba. 1983: Eric Sahlström och Jan Ling. 1984: Monica och Carl-Axel Dominique. 1985: Gotlandskvartetten och Kroumata. 1986: Anders Eliasson. 1987: Gert Palmcrantz och Povel Ramel. 1988: Nils-Erik Sparf och Elisabeth Erikson. 1989: Snyko (Stockholms nya kammarorkester). 1990: Kjell Alinge. 1991: Norrlandsoperan. 1992: Svante Thuresson. 1993: Anders Hillborg. 1994: Leif Segerstam. 1995: Musica Vitae. 1996: Karin Rehnqvist. 1997: Anne Sofie von Otter. 1998: Hans Gefors och Bob Hund. 1999: Freddie Wadling. 2000: Helen Jahren. 2001: Mats Gustafsson. 2002: Fläskkvartetten. 2003: Georg Riedel. 2004: Paula af Malmborg Ward. 2005: Svenska kammarorkestern. 2006: Nina Stemme.
