Adolf Ulrik Wertmüller: Danaë och guldregnet (1787). Bilden är beskuren.
Adolf Ulrik Wertmüller: Danaë och guldregnet (1787). Bilden är beskuren.

Lust & last: Nationalmuseum

Publicerad
Uppdaterad
Nationalmuseums Lust & last genomsyras av en beskäftig politisk korrekthet. Therese Bohman blir irriterad på att inte konstverken får tala för sig själva.
Frans Floris: Foto: Nationalmuseum/The National Muse
Martin van Meytens: Foto: Nationalmuseum / The National Mu
Det finns två ämnen som jag blir extra irriterad när det teoretiseras för mycket kring, och de är konst och sex. Nationalmuseums nyöppnade utställning Lust & last, med erotisk konst från de senaste fem århundradena, är därför lite som det sämsta av två världar.
Museets presentation genomsyras av ett på samma gång ursäktande och uppfostrande tonfall. Man uppmanar besökaren att hålla i tanken att synen på sexualitet, och framför allt på kvinnan, har varierat under historien. Besökaren bör dessutom rannsaka sitt eget seende och ifrågasätta normer, ställa kritiska frågor om subjekt, objekt och vem som äger blicken.
Viss irritation infinner sig följaktligen.
På vandring genom de ångande erotiska museisalarna tänker jag att det är synd att man tappar bort det där intuitiva, känslomässiga, som utgör själva grunden för upplevelsen av både konst och erotik.
En hel utställning med konst som är tillkommen för upphetsningens och njutningens skull, och så detta förmanande förhållningssätt, som fjärmar betraktaren från just den typen av upplevelse.
Framför en målning som Elisabeth Vigée-Lebruns "Porträtt av en ung dam som Flora" från 1811 finns det verkligen anledning att stanna upp och begrunda giltigheten i teorin om den manliga blicken. En kvinnlig konstnär som porträtterat en kvinnlig modell, med ett bröst blottat, med lätt särade, fuktiga läppar och blossande kinder.
Kanske kan man tala om en estetisk blick: förmåga att betrakta en avklädd kropp som vacker, sinnlig, sensuell, oavsett kön och sexuell läggning hos både objekt och betraktare. Konsthistoriens kvinnokroppar är givetvis inte en njutning enbart för män, och har knappast varit det genom historien heller.

Men mina invändningar handlar om inramningen av utställningen. Konsten som utgör Lust & last - till större delen från museets egna samlingar - är full av pärlor.
I Adolf Ulrick Wertmüllers "Danaë och guldregnet" från 1787 särar Danaë njutningsfullt på benen för att ta emot Zeus. Framställningen av Danaë genom konsthistorien sätter den kvinnliga sexuella njutningen i centrum som få andra motiv. Wertmüllers Danaë lägger handen över pannan och njuter oblygt av akten.
Och Julius Kronbergs på sin tid skandalösa "Jaktnymf och fauner" (1875) är inte bara både sexig och sensuell, utan därtill en lysande målning. Det spelande ljuset, detaljrikedomen, den frodiga växtligheten och de många färgerna som ändå smälter ihop till en fullständigt harmonisk helhet gör det uppenbart att Kronberg tillhör en av våra mest underskattade svenska konstnärer.
De äldre verken i utställningen är uppblandade med ett antal samtida, svenska konstnärers gestaltningar av sexualiteten. Lars Nilssons videoverk "Vid mitten av min levnadsbana befann jag mig i en mörk skog" är mest slående, och dess-utom mer mystisk och öppen för tolkning och fantasier än de övriga, överlag ganska tillrättalagda samtida bidragen.

I ett öde skogslandskap ligger - till synes omedveten om eventuella betraktare (eller kanske medveten, och upphetsad av just detta?) - en kvinna och smeker sig själv. Det är som om Caspar David Friedrich skulle ha stött på en kvinnlig exhibitionist under en vandring i den tyska snårskogen: på samma gång kusligt gotiskt och utstuderat erotiskt.
Mitt favoritverk är dock ett av de mindre explicita: Frans Floris "Mars och Venus" från 1500-talet. Mannen och kvinnan på målningen förenas i en omfamning som är djupt rörande i sin bokstavliga nakenhet.
Venus nedslagna blick och ömheten i deras beröring visar sårbarheten som alltid finns i en intim relation. Det är så djupt mänskligt att ingen kan luras av titelns försök att framtvinga ett mytologiskt motiv.
Lust & last är i mycket en utmärkt utställning. Men det blir paradoxalt att från museets sida antyda att dagens blick på erotisk konst skulle vara mer upplyst och frigjord än tidigare i historien, när man samtidigt förser besökarna med förhållningsorder.
Roligare - om man nu vill stå för något annat än forna tiders strikta sexualmoral - är att lämna helt fritt åt betraktaren själv att bli road, berörd och kanske framför allt: upphetsad.
Therese Bohman
Therese Bohman

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida