Eftersom pappa brukade röstade på Folkpartiet gör sonen det också. Matilda Gustavsson pejlar frisinnet i den sommartomma studentstaden.
När det är sommar i Lund står allting stilla: luften, caféerna, punschflaskorna. Studenterna har åkt hem och professorerna flytt ut i havsbandet.
Ingen annan svensk stad är så präglad av sitt universitet, och ingen annan svensk stad röstar så gärna på Folkpartiet, både i riksdags- och kommunval. Så har det varit i decennier. Minst lika länge har midsommarfirandet på frilufts-museet Kulturen sett likadant ut, försäkrar arrangören Anki Dahlin.
- Björklöven hämtas från Furuboda, barnen klär stången. Du kan vara helt lugn.
Kulturen är en konserverad kvadrat av gamla hus i stadskärnan där varje svensk högtid firas på traditionellt sätt.
Runtom går en stenmur som väcker vilda protester vid förslag om rivning. Nu släpper den in ett tåg av blomsterkransar, smidessmycken och väl avvägda solbrännor. En tjej från mitt gamla nästan-högst-betyg-i-Sverige-gymnasium tar inträde. Hon pluggar tydligen juridik tredje året, visar förlovningsring och ser undrande ut.
- Folkpartister i Lund? Jag har aldrig träffat någon.
Inte jag heller. Den infödda ungdomskulturen är välvaggad och utmärks av politik som inte gör föräldrarevolt eller skriker om sig. I mina minnen av uppväxtstaden finns inga Luf:are, men ett högstadieval i matsalen där Lars Leijonborg vann. På gymnasiet var man vagt liberal, feminist och hbt-vänlig - aldrig arg eller gapigt leopardmönstrad.
Midsommarstången reser sig mellan kors-virkeshus, halmtak och utställningen Bröllop!. Små sällskap picknickar på vita filtar. Två programmerarkillar från Sony Ericsson delar snaps och spekulerar:
- Alla på vårt jobb röstar på Moderaterna, de på universitetet vill väl vara lite mer speciella.
- Eller så är de fega och tar något i mitten.
- Men Folkpartiet är väl inte mitten?
Medan spelmännen Enåtvå bjuder upp till dans får jag ett akademikerspan: Bengt Linnér, professor emeritus i svenska, iklädd fransigt avklippta jeansshorts och friluftssandaler. Han värjer sig när Folkpartiet nämns.
- Om någon ställt till det för svensk skola är det Jan Björklund, en förfärlig soppa!
Under Bengt Westerbergs tid hade Folkpartiet sin lundensiska toppnotering (17 procent).
Sedan dess har siffran sjunkit och frisinnet bytt kläder: från att vägra dela soffa med Ian Wachtmeister till språktest som krav för svenskt medborgarskap.
I samma takt gick Lund från att älskas av humaniorastudenter och vinna Popstad-96 till att nyligen ratas som kulturhuvudstad, men få en påkostad forsknings-anläggning.
- För-fär-lig soppa!
"Så göra vi när till kyrkan vi gå, kyrkan vi gå", sjunger barn, vuxna och barn på vuxnas axlar.
En tysk pensionärsgrupp fotograferar. Över alltihop tronar Akademiska Föreningens stora borg. I deras kontor har många kända namn börjat sin karriär och tornet skulle kunna ses som en liberal symbol för lärdomsstadens möjligheter att föda sig själv på nytt.
Samtidigt är det en värld av unkna traditioner. På fjärde våningen satt fram till sommarlovet den ständigt manliga karnevalgeneralen vars far i sin tur var karnevalsgeneral, krönt i lagerkrans.
- Akademikerna är en sluten kast och präglas mycket av arv, barn följer i föräldrarnas fotspår. Tänk bara på de stora läkarsläkterna. Visserligen går sådant igen i de flesta branscher, men det är särskilt framträdande i den här staden.
Det konstaterar Patrik Hall, lundabo och docent i statsvetenskap. Han ser arvet som en bidragande orsak till Folkpartiets storhet i stan.
- Jag och många andra har reagerat på partiets förändring, gillar inte deras populistiska flörtar. Att akademikerna ändå fortsätter rösta på dem har nog mer med historia och kultur än ideologi att göra. Jag minns när jag var doktorand och lunchade med en kollega som var uppvuxen här i Lund, bodde fint. Hon utbrast: "Jag förstår inte varför folkpartiet har så få väljare? Jag och alla jag känner röstar ju på dem!"
Så blir man lätt blind i en stad och ett parti som pratar om frihet men villkorar den hårt: sup gärna ner dig men sup ner dig på punch. Gör vad du vill, så länge du gör nytta.
Klockan närmar sig fyra och midsommardansen är sedan länge över. Det firande folket vandrar ut genom Kulturens stenmur, som kommer att stå kvar även nästa år. Du kan vara helt lugn.
Matilda Gustavsson
Matilda Gustavsson är frilansskribent
