Hjärtat slutar att slå och allt börjar. I sin andra roman gör Lukas Moodysson det inte lätt för sig, inte heller för läsaren, och definitivt inte för huvudpersonen, filmregissören och författaren Lukas Moodysson. När dennes far dör i en infarkt blottas ett känslomässigt och ett matematiskt mysterium: den frånvarande fadern ägnade åratal åt sin teori om att talet noll inte existerar. Han blev till sist en isolerad forskarkuf.
Läsarens svårigheter ligger främst i att stilen är sig lik från Moodyssons debutroman Vitt blod från 1990.
Prosan växlar mellan ändlösa meningar och korthuggna satser. Mellan iskalla uppräkningar och avgrundsdjup bedrövelse. Man vet knappt vem som pratar med vem eller om dialogerna bara är drömmar eller panikhallucinationer. Ambitionen är inte lättillgänglig litteratur. Döden & Co är ingen njutning att läsa, snarare en plåga man inte kan låta bli att förvärra genom att fortsätta klia, fortsätta läsa.
För Moodysson skriver starkt om all skit man lämnas med som anhörig. Att mista sin far är för de flesta av oss som att få sin egen Palme-utredning: hundratals hyllmetrar osorterat bevismaterial och minnen dimper ner i knäet. Ett fall som aldrig skall klaras upp trots att sanningen ligger begravd någonstans i röran.
Varför bytte fadern lås och stängde ute sonen? Varför blev han en värdelös förälder? Var han ute och cyklade med sin teori om noll? Det sista får dock sin förklaring i en fin sammanfattning av sonens känslor:
"Det finns ingen absolut nollpunkt.
Det finns alltid rester.
Det finns en rest av kärleki allt mitt hat.
Det finns en rest av hat i all min kärlek."

En skillnad gentemot Vitt blod är att Döden & Co skildrar hur medvetandet och världsuppfattningen blir av konstant uppkoppling. I dag kan man i varje sekund slå upp vad som helst på nätet. Om man verkligen också gör det, kan själen bli en sjudande, ändå tom soppa av onlineschack, obduktionsbilder och planlös informationskonsumtion i jakten på lite lindring.
Det sägs att alla texter blir bättre om 25 procent stryks. Här vore det väl partierna där huvudpersonen Lucas sprättar upp farsarvet i fjärran land. Inte för att hans våndor är mindre konkreta i Bangkok eller Berlin.
Utan för det som alltid är faran med att placera en berättelse i exotiska miljöer; att författaren börjar förlita sig mer på platsen och mindre på det som ska berättas.
Alla med föräldrar i livet kan läsa Döden & Co för att förbereda sig på vad som komma skall. Förr eller senare inträffar den särskilda kris det innebär att mista mamma och pappa - naturens ordning är att vi ska överleva dem.
Vi som har haft turen att bli föräldrar kan läsa Döden & Co för att få kläm på vad ungarna ska ta hand när vi lägger näsani vädret. En vacker dag kommer vi och våra ambitiösa liv att vara stökiga dödsbon att röja upp.
Och kanske är det precis vad Moodysson vill: få mig att sortera mina papper medan tid är. Komma så nära noll som möjligt.